Konst på hög

Vi ska upp. Konst på hög är en utmaning för en artrosgubbe. Jag har gått de här trappstegen förr. Men jag har knappast blivit starkare sedan dess…

Jag räknade trappstegen. Helt i onödan visade det sig. De är ju numrerade, åtminstone på slutet. 477 trappsteg. Vem är Sven-Ove Cederstrand? Det kan väl inte vara vem som helst som fått sitt namn på översta trappsteget.

Nej, inte vem som helst. Nästan 50 år i Kumlas politiska ledning. Bor kvar än, tydligen. 86 år idag.

Här kommer Sven Ove cyklande framför 1 maj-tåget i Kumla 2015 (Youtube-klipp). Undrar om han cyklade på gågatan. Var han nära att köra över tanten?

Nog om Cederstrand. Det finns andra hjältar. Den här tjejen sprang uppför trapporna, tog vägen ner och upp för trapporna igen. Undrar hur många gånger? Minst två, säkert fler. En gång i tiden hade jag gärna gjort samma sak.

Jamie är allra högst på Kvarntorpshögen. Konstverket är ganska nytt och aktuellt, ”Corona” av Lars Vilks, 2020.

En bit av Närkeslätten och kalkbrotten som skapade högen. Plus två verk av Richard Brixel, ”Karyatid” (2002) och ”Makt” (1998).

Hur många sådana här bilder har tagits på högen? Jag och Lars Lerin tillsammans med konstverkets skapare, värmlännningen Marc Broos (spanande) och dennes hustru Karin.

Vad spanar de efter? Barnen undrar. En text om verket påstår att de söker efter ett konstverk som Marc grävt ner på högen. Ganska passivt sökande, så jag tror inte riktigt på det. Jag tror de kollar om Kaffestugan är öppen. Det var den inte den här gången heller. Och förresten ligger den åt andra hållet.

”Energi-Magi” av Ulla Viotti (1998). Ingången för smal för mig.

Vi tar körvägen ner till parkeringsplatsen. Konstaterar att B numeratar längre steg utför än jag.

Tittar på gäss medan vi fikar. Det har regnar, så vattnet är brunt. Fina fågelmarker och det lär finnas ovanligt många fjärilsarter här.

Kvarntorpsområdet är en mosaik av kalkbrott, industrier, villor och naturreservat.

Vi tänkte ta ett bad i Hjälmaren innan vi åkte hem. Men hu, så kallt och blåsigt här vid Dimbobadet.

Humla i Kumla

Innan baddagen börjar går vi på promenad till Sjöparkens växthus och trädgård. Här är vi i fikon- och pelargonrummet.

Det finns konst också i Sjöparken. Däruppe: ”Ögonblick i rörelse” av Marie Miesenberger. Därnere: ”Härmapor” av Jamie & Lexi Nicol.

”Ängel” av Eva Lange och ”Angels IRL” av Lexi & Jamie.

Jag blir avundsjuk när jag ser hur det växer i Sjöparkens trädgård. Jag frågade en av trädgårdsarbetarna vad som är hemligheten. ”Hästskit”, sa hon. Ok, vi bor ju granne med ett stall därhemma …

Bilderna säger mer än tusen ord, så jag låter dem tala.

Ingen får vara i vattnet när åskan går.

Jag håller koll på bilen. Orolig för hårda vindbyar, markisen är ju ute. Men åskan höll sig på avstånd.

Humla i Kumla. Himla fint. Hit kommer vi tillbaka.

Kul i Kumla

Vi tog barnbarnen Lexi och Jamie till Kumlas stadsparker. Det är mycket roligare än det låter.

Hisnande kul. Lexi är värst i hopptornet. 

Men flickorna höll mest till i hinderbanan …

… i flera timmar faktiskt. Djupadalsbadet med tillhörande camping och ställplats är ett badparadis för barn och vuxna. Det finns äventyrsbad och spa om man vill gå inomhus i det fina badhuset. Idag är det soligt och varmt, så vi stannar ute.

Ingen risk att någon går hungrig från det här bordet.

Den lilla Kumlasjön var förr stadens badplats. Sedan de nya badanläggningarns byggdes är det mest en idyllisk blomsterpark.

Därborta finns också en scen och själva staden med sitt vattentorn.

En av de finaste stadsparkerna vi sett. Därborta skymtar det stora badhuset.

Och här kommer Lexi farande på cykel. Barnen har många cykelvägar i två stora parker. Helt utan motortrafik. Restaurang Sjösidan ligger fint därborta vid sjön.

Cyklister behöver inte se upp för bilar, men akta familjen Sothöna  …

… och lämna företräde för familjen And.

I den nyare sjöparken är det fullsatt på Restaurang Goda Rum vid de stora växthusen. Det är också alltid gott om gäss här i de stora dammarna.

Konst finns det också att fundera över. Åt vilket håll pekar egentligen den lilla björnen vid stjärnan. Är det Ursa Minor, Lilla Karlavagnen?

Det är faktiskt inte helt ofarligt i Kumla sjöpark.

Kumlaparkerna är helt perfekta besöksmål för både vuxna och barn. Bad, lekparker, blomsterprakt och två restauranger (fler i stan om man vill). Imorgon ska vi titta lite närmare på växthusen. Vi ses där. 

God natt.

Natur och kultur

Wanås slott utanför Knislinge. Ett skånskt kulturcentrum. Men det skulle inte vara mycket värt utan sin inramning. Kultur och natur blir temat för detta inlägg. Var så säkra. 

”But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl”. Minns ni textraden? Glöm den! Det är ju ur ”It’s a Man’s World” av James Brown. Fel associationer. Men man kan ju vända på det, vrida citatet en bit. Det är väl så konst fungerar. Skapa andra perspektiv? Inte vet jag.

Här vore konsten inget för mig utan inramningen.

En av de mest spridda konstinstallationerna i svensk natur. Finns naturligtvis representerad även här.

En japan har byggt en koja i ett träd. Nästan alla barn har redan gjort det. Sorry, Tadashi Kawamata.

Det som imponerade mest på oss på Wanås, förutom naturen, var nog Ann Hamiltons installationer i Magasinet. Hon inbjöds 2002 att fylla magasinets fem våningar med konst. Det blev trä, varp, kläder, högtalare, ljud, stora ytor. Hon såg Magasinet som en kropp. ”lignum” är samlingsnamnet på verket. Det är storslaget och sparsmakat på en gång och man fascineras av vilket jobb det måste ha varit att sätta allt på plats.

(Ann Hamilton, f 1956, är verksam i Ohio, USA)

Ann Hamiltons varptrådar skapar en labyrint.

Ann Hamilton igen, högst upp. Kläder och ljus.

Yoko Onos ”Wish Trees for Wanås”. Hennes önsketräd finns på många håll i världen. Hon har väl copyright på idén och behöver väl knappast göra något själv. Etablerades 1981, året då John Lennon mördades. 

Jag bidrar med en önskning. Hemlig. Ni får aldrig veta. Eller, kanske. Om den slår in.

Jag är kanske bara en enkel Skogsmulle i grund och botten. Men jag gillar sådan här konst. Kanske mer. Oftast.

Vi följer efter the lady in red bland krokiga stammar mot …

... ett fullständigt rakt, massivt jätteträd. Rena rama hårdrocken.

Konstverken blir bäst när de ges liv. Som här. Utan barnen skulle Allen  McCollums Parables (1998) inte fånga uppmärksamheten lika bra.

Se här. ”The Imposter” (bedragaren) av Roxy Paige (1999).  Nästan patetiskt i jämförelse med …

… ”The Canopy” (taket, himlavalvet) av Skogen Själv. 

Vi följer åter damen i rött genom det gröna.

Grå mussla av Jane Highstein (1990). Ok? Jag tycker nog att Femörefortet vid Oxelösund är mer spännade.

Modified Social Bench (2013) av Jeppe Hein

Riktigt skön bänk, om man sitter rätt.

Konsten livas åter upp av de underbaraste varelser som finns. Barn klättrar omkring i Primary Structures (2011) av Jacob Dahlgren.

Naturens egna former fascinerar.

Marina Abramovic The Hunt Chair for Animal Spirits (1998). Lite kul, faktiskt. Men väldigt undangömt. Det var en konst bara att hitta det. Avsiktligt?

Ännu en osignerad skulptur. I trä. Fin.

Barn räddar min konstupplevelse igen. ”Hej, mamma!” (Pyramiden av Gunilla Bandolin, 1990).

En annan tjej i labyrinten. 

”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg, också tolkad av Nannie Porres, lyssnat en del på dem på sistone).

Slottet från en annan vinkel. Det är inte öppet för besökare, utan privat. Bebos av Marika Wachtmeister, född Bauer, gift med Carl-Gustav Wachtmeister (som troligen också bor här). Marika grundade konstparken och är styrelseordförande.

Efter ett par timmar i parken behöver vi förstärka oss och styr våra steg mot caféet.

Goda mackor på Wanåsfiket. Lax på vitkål och potatis. Spickeskinka med ost, ramslökskräm och picklad rödlök (spickeskinka är skånska och betyder prosciutto).

På hemväg, 38 mil, tog vi en kort andpaus vid Sjötorpasjön invid riksväg 23. Strax söder om Åseda. Idag var det nog så att natur slog kultur.