LMC-träff

Vi kom sist och åkte först. Men vi var där och vi märktes har jag fått höra. Platsen är Överlida camping, knappt tre mil norr om Ullared. Vi är i södra Västergötland och vi har träff med andra som åker LMC husbil eller husvagn.

Vi ”boar in oss”. Vädrets makter står oss inte bi. Men vi väntar på ett föredrag om just bi. Och biodling. 

Men först måste några grabbar drabba samman i bastun. Lasse, jag och Hasse badade inte bara varmt, utan också flera gånger i den något kyliga sjön.

Vi bjuder inte på mer än en bild från lördagskvällens stora grillpartaj. Men jag lovar. Vi hade det väldigt trevligt. Och innan festen fick vi prata husbilsteknik med Jonas Hedström, som alla säger är den bäste servicetekniker som finns. Vi ska kolla om det är sant när det blir dags i september.

Överlida, en liten plats i Svenljunga kommun. 

Hemvägen går genom maskroslandet. Vi tycker det blir mer och mer maskrosor varje år. Är det för att mer mark ligger obrukad, obetad  

eller bara för vallodling?

Maskrosfälten lyser nästan lika gula som rapsfälten.

Vi åker ”världens vackraste väg”, enligt de som bor och verkar här. Det är förstås Vallevägen som börjar vid Varnhems klosterkyrka väster om Skövde.

Blomningen är överdådig längs Vallevägen.

En väg värd att återvända till och ge mer tid för att besöka naturreservat, konsthantverkare och gårdsbutiker. Inte bara köra förbi.

Vi tar en paus vid Granvik för att se platsen där vi i november 2020 blev serverade trerätters middag i husbilen (tillsammans med 30 andra bilar). Då var det kallt och mörkt, men mysigt. Nu i blomstertid tämligen öde och stängt.

Fikapaus vid Vätterns lugna blå. 

Klassfesten

Bästa ställplatsen i Hässleholm. Hässlegårdens golfklubb. Gångavstånd in till centrum. Vi är här eftersom det är dags för klassfest igen. Vi i klass AIIIc tog studenten på Linnéskolan 1967. Vi träffades för fem år sedan för 50-årsjubileum och lovade varandra då att ses igen om fem år. Nu är det dags igen.

Den här gången samlas vi vid Hovdala slott, som har blivit Hässleholms finaste attraktion efter att ha varit ett militärt övningsfält. Där jag lekte som barn.

Håkan, var guide, blir lite nervös när han får veta att två av oss är uppvuxna i den närliggande byn och var här redan på den tiden då den siste slottsherren, Casimir Ehrenborg, fortfarande levde.  Men den historiska inblick han gav oss visste vi inte så mycket om. När slottet byggdes var det en mycket viktig försvarsborg i det då danska riket. Läs gärna mer här:

http://www.hovdala.se

AIIIc (del av), anno 2022. Så roligt att träffa dessa underbara kamrater igen.

Hovdala slott håller stilen. Gräset klipps med bara två hästkrafter.

Örtagården tar form. Maj-Lis och Margareta är väldigt intresserade. Jag med.

Precis som för fem år sedan minglar vi hemma hos Urban i Tormestorp, byn där jag växte upp. Här lägger Urban ut texten för Madeleine och Cecilia.

Maj-Lis berättar om godsakerna på bordet. Så gott det var!

Lennart fixar champagnen åt festfixaren.

Klart Kerstin ska ha en pava cava (Urban fick också en).

Gemensam middag på Statt i Hässleholm. Stadens populäraste uteställe med god mat i riktigt fin miljö.

På väg söderut

Vi festar på god italiensk ost, som vi köpte på Vårruset, och östgötska jordgubbar. Vi är i norra Småland. Målsånnas lilla camping, strax söder om Aneby.

Mums!

Värt att fira med prosecco att vi hittat denna lilla pärla vid Anebysjön.

Det står tio husvagnar där borta. Långliggare. Men ingen är där. Vi är helt ensamma på denna camping. Markägaren, förstås, är här en stund och klipper gräs.

Här finns en ”svettekörka”, vilket betyder bastu. Och en liten damm som det går att doppa sig i om man inte vill springa ner till sjön. Men vi står över den här gången.

Det ganska nya servicehuset håller hög klass.

Väderstationen berättar om att det just nu är torrt och soligt.

Målsånna. Vi kommer tillbaka. Tills midsommar räknar de med att ha caféet öppet med rättigheter.

 

På andra sidan Aneby hittar vi Stalpet, en ravin …

… med södra Sveriges högsta vattenfall, 20 meter. Det är Svartån som rinner fram här. På 1700-talet byggdes en kvarn. 1923 ersattes den av en liten kraftstation som fortfarande är i bruk. Trapporna ner och upp byggdes för ca 20 år sedan. Däruppe finns en trädgård och ett mysigt café.

Nästa stopp på vår väg söderut blir en gratis kommunal ställplats i Osby. De sju platserna fylls snabbt. Vi kom i god tid och står längst till vänster.

Ska jag vara med på bild?! 

Vi fick leta en bra stund för att hitta en matställe som kunde servera oss en pizza och en kall öl. Såg inte så värst mysigt ut, men pizzorna var ok.

Ställplatsen kallas för Spegeldammen. Vi förstår varför.

Osby shoreline med sjö, kyrka och fontäner.

Övergiven.

Någon måste rädda räddningsbåten vid den lilla badplatsen …

… med den trestammiga kandelaberbjörken.

Solen tittar fram efter kvällsskuren.

Bra läge. Det finns en campingplats på andra sidan sjön för den som vill ha det bekvämare. Vi behöver inte el och dusch varje dag. Och gratis är ju gott.

I havsbandet

Torsdag. Här sitter vi i den sköna eftermiddagssolen. Det blåser ordentligt. Vi har precis givit upp försöket att få upp vårt luftförtält. Det blev för jobbigt. Och onödigt.

Men Sigrid har fått en egen hage för att slippa vara bunden. Hon är mest förvånad. Vänjer sig. Kanske. Ganska snart ville hon in i husbilen igen.

Vi tar en promenad och njuter av havsbandet.

Vi har seglat kors och tvärs därute under tre årtionden. Saknar det när det ser så här fint ut. Men en gång var det för JÄVLIGT. Återkommer till det.

Det fanns bunkrar här och kustartilleri under ”kalla kriget” ända in på 2000-talet. Nu när ett hett krig pågår i öst kanske det snart är dags att befästa Ekön igen.

Men vad bryr sig styvmorsviolerna om det? De är väldigt färgstarka här några meter från havet.

Fredag. Lite ”havsutsikt” även från servicehuset.

Vi går på skogspromenad/orientering. ”Kopparormen” är ingen orm, utan en benlös ödla. Den här inte ens det längre. Död, snart uppäten av myror.

Vi är på väg ut på Slångudden och får balansera fram på stenmurar av alltför odokumenterat slag. Någon sorts befästning, men det finns inte mycket skrivet om den.

Östgötaleden går fram här. Vilket knappast märks. Återkommer till det också …

Det var här det blev för jävligt. Vi hade ankrat bakom ön ni ser längst bort efter att ha bunkrat vid Fyrudden. Det var sommaren 1986, vår första seglingssommar. Varför stannade vi inte i hamn?

Det var ju kulingvarning.

I loggboken låter det inte så dramatiskt. Vi hade väl tur, för det var en väldig storm som orsakade flera dödsfall därute. Jag har hört många dramatiska berättelser om den natten och har tänkt att det var tur att vi inte var ute då. Först långt senare kom jag underfund med att vi faktiskt var där.

Inte ett enda segel idag utanför Fyrudden …

Inte heller söderut mot Flisdjupet.

Inte en mast därinne. Ändå är det ju perfekt seglingsväder.

Vi går vidare efter en fikastund ute på udden. Här speglar vi i jättegrytan, som väl givit namn åt …

Kättiltäppans rastplats vid Östgötaleden. Här finns grillplats, vindskydd och dass. Och en brant trappa vidare söderut.

En sorgmantel vilar på den solvarma stenen.

Östgötaleden går här, som sagt, men är sorgligt dåligt märkt. Detta är en av yttersta få synliga ledmarkeringar. Det behövs bättre skyltning eftersom stigen ofta är svår att hitta över hällarna.

Tillbaka på campingen blommar häggmispeln …

… och de första orkidéerna har slagit ut, Adam och Eva.

Mandelblom. Vi såg också blå viol och gullviva, men ännu inte kattfot.

Stilla kväll efter en blåsig dag.

Häradskär skymtar vid horisonten.

Vi zoomar.

Många båtar i sjön redan i campingens hamn.

Kajakerna väntar på strand. 

Lördag. Vi tar en cykeltur till Fyruddens hamn där lugnet råder.

Numera finns både restaurang, pizzeria och bodega här. Åtminstone pizzerian har öppet i helgerna.

En mast! Och en gästande motorbåt. Turbåten till Harstena har inte börjat gå än.

Tar mig en cykeltur också till Gryts handelsträdgård, som växer sig större för varje vår.

Här finns mycket vackert. Men en annan gång. Jag har bara en pakethållare att lasta på, så jag motstår frestelserna.

Söndag. Hemfärd. Men också ”Östergötland spirar” med en lång rad aktiviteter runt om i landskapet. Vi besöker Holmtebo hästgård och gårdsbutik några kilometer väster om Valdemarsvik. Köper lite godsaker och njuter av en glass i solskenet.

Det är bara vi och hästarna. Nästan.

Bedövande vackert med ekhagen och Connemaraponnyerna.

Det är Lissa (Elisabeth Ljungstorp) som föder upp hästarna och sköter gårdsbutiken. Alltid öppet, påpekar hon. Och vi kommer säkert tillbaka.

En dryg kilometer från E22. Lätt att hitta. Tack för den här gången. Nu måste vi hem till Vårruset.

Måndag. Vi bygger ett café för tvåtusen fikasugna tjejer som ska springa fem kilometer, Åbackarna runt med start och mål på Himmelstalundsfältet. Benita och Liz tar fikapaus …

… liksom ett gäng tjalveiter som börjat bygga arenan i tidig morgonstund. Och som inte lär vara hemma förrän sent ikväll.

”Markan” står redo. Jag är korvgubbe. Kom och köp annars lär jag äta upp allihop själv. Jag älskar Bullens pilsnerkorv.

Nu strömmar tjejerna till. Det blir en härlig vårkväll …

… med samling runt picknickkorgarna efter genomförda lopp. Det blev ett väldigt lyckat arrangemang. Vi, som jobbat i fjorton timmar nonstop, kan cykla hem nöjda.