Gästabud

Det är verkligen ett trist väder. Det är knappt ens örtagården i Söderköping förmår lyfta våra sinnen.

Trots att vi får nya, nyttiga kunskaper. Som att salvia sjuden i vin gör att mannens inälvor grönskar. Hur det går med kvinnans inre får vi inte veta. Vi får väl prova oss fram. Förresten, hur vet man att det grönskar därinne. Nej, tack. Jag vill nog inte veta.

Det finns naturligtvis goda skäl till att vi ger oss ut i ruskvädret. Att träffa goda vännerna Lars och Francine är alltid så roligt att vädret blir underordnat.

Nu står vi som grannar på Korskullens camping i Söderköping …

… därför att det är gästabud i staden.

Det sägs att gästabudet har anpassats till rådande pandemi. Vi kan inte riktigt se hur det var tänkt, för det är precis samma vimmel som andra år. Några bryr sig om avstånd, men de flesta inte. Nåja, vi är ju vaccinerade …

Vi lyser upp gråvädret med våra paraplyer här på Hagatorget. Jo, det är nog lite mindre trängsel än vanligt. Åtminstone här.

Det känns att hösten är på väg, men ännu är det sommar (eller ska bli igen i veckan).

Vi går längs Storån och låter oss förevigas, som det väl förväntas av oss. (Bilderna som bloggaren själv är med på har tagits av Lars Benzler).

Det har redan blivit lunchdags. Det är fullt på Bakfickan, men det går lika bra på Lock, Hop & Barrel. Fish’n’chips är alltid gott.

Här dessutom trevligt upplagd och med goda tillbehör.  De har en fin öllista också. Rekommenderas.

En av höjdpunkterna är Blandarts konst i Rådhuset.  Vi har hastat dit. Lasse och Cine är fortfarande på bron. De är färgstarka inslag i gråvädret.

Här finns konst av konstnärer vi är lätt bekanta med. Som Ulla Nerman

 …

… Ohla Söderlund …

… och Lars Malm (borde tagit en bild av hans fina skåp istället, men jag dras ju till korv).

S:t Laurentii klockstapel ger oss associationer till stavkyrkor (Nidarosdomen i Trondheim, säger Cine).

Jag är ingen flitig kyrkobesökare. Men visst är det fint. Stämningen, arkitekturen och historien.  Söderköping har förresten tre kyrkor. S:t Laurentii på bilden (1400-talet), Drothem (anor från 1300-talet) och Skönberga i stadens utkant (som faktiskt har lika gamla anor, eller äldre). En fjärde, S:t Ilian, fanns en gång men finns idag bara som en relik borta vid kanalhamnen.

Apropå kyrkor. Vad är detta för helgon?

Jo, ni ser rätt. Ett femtiotal ex av den ikoniska bilen Volvo P1800. Märkesklubben har träff på Söderköpings brunn. Till mångas förtjusning. En av de vackraste bilarna någonsin, signerad av seglaren/designern Pelle Petterson. Den tillverkades i två versioner från 1961 till 1973, först med B18-motorn och sedan med B20 (från 1969). Vacker, men som sportbil tämligen skral med 100 resp 118 hk.

”Jag ställer mig här och skymmer ljuset så du kan ta en bild på inredningen. Sa Lasse. Tack, sa jag. Det blir bra …

Kvällen avslutas med umgänge och ett parti Qwirkle i vår bil. 

Till er, särskilt mina barn och barnbarn, som brukar skratta åt mina prestationer när det gäller detta spel. Poletten har ramlat ner.

Söndag förmiddag går vi en liten promenad, förbi ”barnens trädgård” vid campingen. Det är engagerade personer från örtagården vi besökte igår som ligger bakom det här fina initiativet.

Vi går bort till båtklubben där vi hade segelbåten i många år.

Vi har klättrat i den här mastkranen många gånger. Det ilar till lite av saknad, det ska erkännas. Men det är nya tider för oss. Klockan kan inte gå baklänges. Foto: Cine.

Den här husbilsresan blev inte lång. Men det behövs ju inte. Trevligt och intressant var det ändå. Om ett par dagar ger vi oss ut på en längre resa. Men det blir sannolikt hemester igen. Vi hörs.