A&B på väg: Teater, släkt och gruva

Det bästa med ställplatsen vid Sunne Skis tidigare motellanläggning (numera Evas Diner) är att det finns 70 platser. Vi har varit här tre gånger och vi har aldrig varit mer än fyra bilar/husvagnar här samtidigt. I högsäsong.

Och vi har två kilometers cykelväg till teatern (Berättarladan).

Om du varit här förut, så vet du väl att det finns en sandstrand nere vid älva, säger Eva när vi checkar in. Sandstrand?

Jag blir sugen på dagens rätt vid Evas Diner. Nävgröt. Värmlands landskapsrätt och anledningen till att jag aldrig följde min brors exempel och flyttade hit. Men mätt blir man. Skrädmjölsgröt och fläsk som legat sex veckor på en kolmila.

Västanå teater är höjdpunkten på resan. En saga om en saga, berättelser ur Selma Lagerlöfs produktion. Med Marika Lindström som Selma.

Vi är som vanligt nästan först. Men baren öppnade nyss.

Vänner från Norrköping strömmar till. Och mer folk.

Samling i salongen. Hanna Kulle hälsar oss välkomna och ber oss stänga ner mobilerna och inte ta bilder under föreställningen.

Jag hinner med en ”selfie”.

I pausen. Det är 50-års jubileum för Västanå teater och vi är med på jubileumsmiddagen: Benke, Marinella och Pino.

Ser gott ut.

Menyn. Till det ett glas Barolo.

Ok, Pino Costalunga. Skål igen! Roligt att ses.

Vi har sett andra akten och ger stående ovationer. Det var bra, men inte det bästa vi sett här. Lite episodiskt och svårt att följa. Musik- och dansnumren som vanligt allra bäst. Men alla jublar ändå. För det är ju en fantastisk teaterupplevelse, trots invändningen.

Vi tar en godfika i Höje på väg till Hagfors. De har fantastiskt bröd och ost från Lakene ostgård.

Nästa höjdpunkt på resan är svår att ge rättvisa i bild. Men vi har alltid så många berättelser att dela med broder Leif och hans fru Ulla i Hagfors. Det är ännu oklart vem som pratar mest, storebror eller jag.

Frukost i Hagfors. Storebror regerar. Det spelar ingen roll hur många jag chefat över och kommenderat i min yrkeskarriär. Här är jag alltid lillebror. Det är så det är.

Bästa värdparet och bästa ställplatsen (privat) i Värmland. Vi ses igen.

Molnet på himlen är att Leif, 79, hellre vill vara i Uppsala och springa Femdagars (orientering). Men kroppen har sagt nej i år.

Vi har handlat i Filipstad och tagit fikapaus i Svartå (mellan Degerfors och Laxå). Nu har vi stannat vid en märklig ställplats vid Zinkgruvan i Askersunds kommun.

Efter några timmar i bilen ska det bli skönt med ett dopp.

Vi simmar med svanar (men de är gjorda av plast och är helt ofarliga). Håller gässen borta, påstår Roland som skapat ställplatsen tillsammans med frun Ulla-Britt. De är här varje dag och sköter om den. De har själva skapat platsen med lite ekonomisk hjälp från gruvbolaget, som tycker ställplatsen är god marknadsföring av orten Zinkgruvan.

Bolaget är Lundin Mining som äger gruvan sedan 2004. Belgiska Vieille Montagne drev den från 1857 till 1994, då ett australiskt bolag tog över under några år. Idag arbetar ca 450 personer här och affärerna går lysande, enligt förre gruvarbetaren Roland. Gruvan är för övrigt 1300 meter djup. Här bryts zink, bly och sedan några år också koppar.

Det finns ett gruvmuseum, som vi får besöka nästa gång.