Sjö och kanal

Hästsport i OS. Då är det fokus.

Även om det är soligt och varmt ute. Jag går ut på bryggan och hoppar i. Nja, inte hoppar direkt. Men i kom jag.

Vi är i Åmmeberg där det numera växer träd på det gamla anrikningsverket, som tog hand om malmen från Zinkgruvan. Om industriepoken här berättade jag vid vårt förra besök här. Se länken nedan.

https://xoeocholivia.blogspot.com/2021/08/gruvligt_4.html

Vi tar en kort promenad och beundrar golfbanan som numera förskönar ett område där det förr lagrades slagg från gruvorna.

Det finns åtta ställplatser med el här vid båtklubben i Åmmeberg. Väldigt fint ordnat och det händer saker hela tiden, båtar kommer och går, sjösätts och plockas upp. Alla pratar med alla. Många hundar som Trulls kan bli galen på. Gemyt.

Åmmeberg, inte långt från Askersund. Ej heller från Zinkgruvan (där vi faktiskt stannade för fika och bad).

Vi har lösa planer på att följa Göta kanal på västgötasidan. Karlsborg har vi besökt flera gånger, så vi börjar i Forsvik, som vi bara åkt förbi. 

Nu har vi bokat, vilket är ett måste, och hamnade i bakre raden. Behöver vi tillägga att det var fullt innan kvällen? Vi är tredje bilen från höger i bakre raden.

Vi har inte mer än parkerat förrän Diana kommer till slussen, ackompanjerad av en kör som sjunger religiösa schlagers, typ Pärleporten. Stackars passagerare.

Men Diana stävar på …

… mot Karlsborg och Vättern. Diana är yngst av de tre stora (Juno, Wilhelm Tham och Diana), byggd 1930 av Finnboda varv i Stockholm. Wilhelm Tham är byggd i Motala 1912 - och Juno, henne får vi återkomma till.

Slussen i Forsvik är både äldst och högst av alla i Göta kanal. Byggd 1811-13 under ledning av Baltzar von Platen. Den är också störst (rymmer tusen kubik mot de andras ca 800 kubik) och är den enskilda sluss med högst lyfthöjd, tre meter. Klaffbron är från 1811 och kanalens äldsta bro. Den tycks dock stå öppen konstant numera.

Det är gott om folk på kanalkaféet vid lunchtid.

Trulls är intresserad …

… av slussning. Men mest ändå av alla andra hundar han möter.

Det kommer ytterligare ett av de tre stora kryssningsfartygen på kanalen innan dagens slussningar är över. Juno är äldst av de tre, byggd av Motala Werkstad 1874 och därmed världens äldsta kryssningsfartyg i bruk.

Juno är 31 meter lång och bruttovikten är 245 ton. Hon är därmed 334 meter kortare och väger en tusendel (!) av världens största kryssningsfartyg. Men jag skulle hellre segla med henne än med Icon of the Seas. 

Aldrig i livet!

Göta kanal, västgötaversionen. Vi fortsätter resan västerut och återkommer med nya äventyr.

Ack, Värmland - och Hallsberg

På väg mot Värmland, men vi får vänta i Breven. Några kanadagäss på väg mot ån.

Vår nästa natthamn blev ju hemma hos min bror i Hagfors. Men när han och jag träffas pratar vi i munnen på varandra och ingen hinner med att tänka på att ta någon bild. Så det förbli ett hopkok av gamla bilder.

På väg mot teatern stannar vi till i Lakene …

… gör att handla lite ost i gårdsbutiken.

Framme vid målet. Våra vänner bor på STF-vandrarhemmet vid hembygdsgården i Sunne och vi får bo i vår bil på deras parkeringsplats. Så bra!

Vi åker tillsammans till teaterladan i Västanå vid Rottneros. Publiken börjar samlas.

Vi ska se Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar. På bilden ser ni Herr Arne och hans vänner.

Vi hinner gå och titta på utställningen av dräkter från tidigare föreställningar. Västanå teater firar 25-årsjubileum i år, så det finns mycket att titta på. Ann-Marie, Marinella och Benita förundras över allt fint.

Scenen i teaterladan. Förväntan är stor. Men inga bilder får tas under föreställningen, så vi hoppar direkt …

… till den goda maten i pausen. Ann-Marie, Bengt och Marinella hugger in på den smörbakade gårdskycklingfilén med sommargrönsaker, ljus dijongräddsås och färskpotatis med gräslök och brynt smör. 

Ensemblen tackar för sig inför stående ovationer. Som alltid här är det väldigt bra. Men ändå inte det bästa vi sett här. En något svårtolkad historia i botten ska passas in i vår tids värderingar. 

Vi analyserar med hjälp av ost och vin vid hembygdsgården efter föreställningen. Om ni tror att jag somnat har ni fel. Jag tänker. 

På hemväg med stopp i Hallsberg. Vi måste se utställningen om Karin Larsson (född Bergöö) i huset hennes pappa byggde. Bergööska huset.

Karins blomhylla. Bara att åka hem och snickra. Karin och Carl snickrade inte så mycket själva. För arbeten i trä stod oftast snickaren Hans Arnbom.

Karins man Carl klottrade på väggarna när de var på besök här i Bergööska huset. Karin växte upp i ett hus bredvid detta, som hennes far Adolf Bergöö byggde, främst för represention. Det blev Karins bror Pär med familj som kom att bo i huset. Men Karin och Carl satte sina spår här.

Hela ensemblen framför Bergööska huset.  Ni som vallfärdar till Sundborn i Dalarna borde även åka hit. Till Hallsberg.

Sunne med vandrarhemmet i norr.

En pärla på hypotenusan

På väg till det årliga teaterbesöket i Värmland (mer om det snart) breder vi ut oss vid Röda sand, badplatsen i den fina bruksorten Breven. Vi har parkerat på den rymliga P-platsen och …

… har ungefär hundra meter ner till stranden, omklädningshytten och utedasset. Men vi har också ställt oss mellan hål 8 och 9 på en synnerligen populär discgolfbana.

Så vi får lära oss en hel del om den allt populärare sporten (som inte heter ”kasta frisbee”), eftersom spelarna måste passera oss på väg till nästa hål. Den här mannen hade 22 olika diskar (eller vad heter det?) i sin väska (eller vad heter det?).

Brevens bruk bjuder också på en Konstig runda. Några konstintresserade damer på orten har iordningsställt en konstrunda på drygt sex kilometer runt sjön Botaren. Vi orkade inte gå hela den.

Men vi stötte på några verk på vår vandring från badet till byn.

Dam med hund visar vägen till badet och Konstiga rundan. Ja, det är en docka.

Caféet och butiken har dessvärre stängt, trots att det är semestertider. Men det är ju bara tisdag. Det lite lägre placerade huset är Brevens konsthall. Stängd.

Idyll vid Brevens å.

Brevens gård har mycket gamla anor, omnämnt redan 1317. Men de flesta husen som står än idag är byggda på 1830- och 1840-talen. De var rosafärgade fram till 1930-talet, då de fick dagens ockragula färg.

Det var vattenkraften från ån och den goda tillgången till virke som utgjorde förutsättningarna för järnbruket, som grundades av Claes Rålamb år 1676. När järnvägen drogs förbi Hallsberg och en anslutningsbana fram till Kilsmo stod färdig omkring 1850 blev det full fart på bruket. Malm fraktades hit från avlägsna gruvor, bl a från Utö i Stockholms skärgård.

Rostugnen, i förgrunden, och masugnen därbakom var i bruk fram till 1940. Gjuteriverksamhet fortsatte sedan ända fram till 1980-talet. Men ingen sådan verksamhet finns kvar. Nu är det mest skogen som ger avkastning till bolaget.

Fallet vid verkstadsbyggnaden, som idag är ett modellmuseum. Tyvärr stängt vid vårt besök.

Utsikt mot arbetarbostäderna vid ån. Det finns fina lägenheter att hyra här, men inget ledigt just nu.

Utsikt mot skogen där discgolfarna ibland skymtar bland tallarna.

Många har sökt sig hit för att bada eller kasta frisbee. Förlåt: spela discgolf. 

Kvällspromenad ner till badet när alla badgäster åkt hem.

Solen sänker sig över Botaren, som har närkontakt med den större sjön Sottern, där Svennevads camping, min nya favorit, ligger. Det är en knapp mil dit fågelvägen.

Orkar inte gå ner till sjön för att fotografera solnedgången. Den duger härifrån.

Så vi säger god natt här.

Karta över Brevens bruk. Det är en knapp kilometer att gå från badet till ”centrum”. Blå prick är vi.

Var ligger då Brevens Bruk? Jo, om vi tänker oss en triangel med metropolerna Svennevad, Högsjö och Bo, där sockenkyrkan ligger, så hittar vi BB ungefär mitt på hypotenusan. Enkelt, eller hur?