lördag 31 augusti 2024

Stora kanjonen



Vi är på väg till den stora kanjonen. Det var drygt två mil grusväg hit och nu får vi en spångad led ett hundratal meter fram till …





… platsen där Hällingsån kastar sig över kanten …






… och störtar 42 meter ner i ravinen. Hällingsåfallet är ett av Sveriges högsta vattenfall och kanjonen med dina 800 meter den längsta och djupaste vi har.






Hällingsåfallet är ett av Vildmarksvägens finaste utflyktsmål och definitivt värt grusvägen hit (den är ganska bred).





Fallet från norra sidan. 





Klart vi har fikaryggsäcken med oss hit. Platsen är, förutom den långa grusvägen, väldigt tillgänglig med kort promenad från en stor parkeringsplats med soptunnor och torrdass. Inga andra påhitt som glasskiosk eller souvenirshop. Men folk kommer och går hela tiden. Det finns fina vandringsleder för de med friska knän.





Här är det lugnare. Vi stannar vid Gubbhögens naturcamping, som har en liten badbrygga. Nu närmar vid oss sluter på vår runda. Härifrån är de knappt fem mil in till Strömsund.





Det är bara vi här och Trulls tycker det är helt underbart att kunna springa lös.



En badbrygga ska användas, även om det är under 15 grader i vattnet.






Här är väldigt lugnt och fint. Vi har till och med tvättat våra cyklar,som blivit alldeles gråa av grusvägarna.





Nu sitter gubben och myser vid Gubbhögens naturcamping. Ett bra avslut på turen på Vildmarksvägen. Det blev ca 50 mil med fem övernattningar: Vilhelmina, Klimpfjäll, Stora Blåsjön, Gäddede och Gubbhögen. 





Här ligger Gubbhögen, nära Alanäs. Nu fortsätter vår resan ner mot kusten och söderut. Vi hörs.








onsdag 28 augusti 2024

Vändpunkten



Det är ett speciellt ljus över Stora Blåsjön. Det här känns som vändpunkten. Härifrån går resan hemåt.





Dagens första stopp var en annan samisk kyrkby (minns att vi var vid Fatmomakke i går): Ankarede, som ligger vid Stora Blåsjön. De flesta ortsnamn här finns ju i en svensk och en samisk version. Ibland krävs det mycket fantasi för att förstå hur de hänger ihop. Men samiska är inte ett språk, utan nio olika och de är inte en svensk dialekt, utan släkt med de finsk-ugriska språken (finska, estniska, meänkieli, ungerska m fl).




Kyrkan i Ankarede har varit en viktig samlingsplats för samerna. Den nuvarande kyrkan byggdes 1896 där två älvar har sitt gemensamma utflöde i Stora Blåsjön.





Nära kyrkan finns en kyrkstad med samernas kåtor och andra nybyggares bodar. 





Nybygge i Ankarede.





Bron över älven är snart hundra år gammal och ska bytas ut, läser jag någonstans. Ej för biltrafik.






Det är två älvar, Ankaredeälven och Lejarälven, som gemensamt flyter ut i Stora Blåsjön här.









Spegeldam medströms betyder att man gjort en fördämning för att inte älvfårorna ska torrläggas när vattnet sjunker. Stora Blåsjön är en reglerad sjö med kraftverk vid utloppet i Blåsjöälven. Vattennivån kan variera tretton meter. Kraftverket byggdes på 1950-talet och är enligt många häruppe en miljökatastrof som borde tas bort.






Jag lånar nyckeln till kyrkan av caféet och tittar in. Ett enkelt kyrkorum, men vackert.






Ankarede Café stänger för säsongen om några dagar.





Trulls vill också ha våffla med hjortronsylt.






Det är vackert här på verandan. Björkarna, snickerierna och pelargonerna för tankarna till Sundborn.





Gäddede camping ligger fint vid sjön Kvarnbergsvattnet, en del av Ströms vattudal som sträcker sig ned mot Strömsund och sedan fortsätter som Ångermanälven.






Molnen speglar sig i den stilla sjön, men utan dem kanske vi skulle fått ett fint norrsken i natt.





Men det är vackert ändå. Junsterklumpen heter berget därborta. Bara en sådan sak. God natt från Gäddede.













tisdag 27 augusti 2024

Over the top



Vi åkte tillbaka en dryg mil för att svänga mot Fatmomakkes samiska kyrkby. Fem kilometer blöt grusväg. Så nu har vi den skitigaste husbilen längs Vildmarksvägen.






Nu har vi en bit att gå från parkeringen till kyrkbyn …





… som ligger därborta i diset vid Kultsjöns strand.





Över floden in bland träden. 






Trulls vill aldrig gå bortåt. Men hemåt får han alltid bråttom. Vi måste bära honom iväg någon kilometer, sätta ner honom och försöka hänga med hemåt. Ser ni vargen under trädet till vänster? Den är riktig. Men hund.





Vi går till Länsmansgården. Det var här samerna fick möta den svenska överheten.





Länsman Per Anton Hellgren står kvar innanför dörren. Hur länge han plågade samerna vet jag inte, men han blev så småningom rikdagsledamot för Lantmannapartiet.






Vi hittar upp mot Fatmomakke kyrka. Här fanns först enkla kyrkkåtor och mindre kapell innan den nuvarande kyrkan stod klar 1884.






Får man ta hunden med sig in i kyrkan? Vi vet inte, men när han börjar skälla ut Jesus väljer vi att gå ut.





Vi beger oss i stället till en s k visningskåta, där vi kan se hur samerna bodde när de var här. Spartanskt.





Men de hade i alla fall lapphund.





Vi traskar vidare och hittar ett hus på ben. Sydsamerna kallade dem buerie. Andra namn är attje, stolpbod eller gåsfotsbod. Avsikten var att hålla de vilda djuren borta från maten.




Vi förstår varför de kallades för gåsfotsbod. Man använde stubbar med rötter kvar.




Det finns ett 80-tal kåtor i skogen bakom kyrkan. Idag är de privatägda och låsta. Många av dem säkert bättre inredda än visningskåtan.





Men de finns de som är olåsta …





Vi tittar in i ett litet kulturhus med museum över samisk kultur.





Det intresserade inte Trulls det minsta. Var matte tog vägen är viktigare.





Vi återvänder till parkeringen där det ligger en glass- och souvenirshop som nu har hunnit öppna. 





Caféet, däremot, öppnar nog inte idag. Stängt för säsongen? Redan?





Vi styr mot den verkliga vildmarken genom ett landskap av begynnande höstfärger.






Vi spanar efter björn (som vi nästan såg igår, bilen framför oss gjorde det medan vi körde om) och renar.





De enda renar vi såg betar däruppe. Ser ni dem?





Nu är vi uppe på Stekkenjokkplatån.






Det kommer husbilar hela tiden. De flesta stannar en stund och åker sedan vidare.




Det blåser nämligen så att vi får hålla hårt i hunden för att han inte ska blåsa bort.




Vi är uppe på toppen, men själv störs jag av den stora stenbarriär av människohand som dominerar utsikten.





Det finns bättre ställen att stanna på för den mer äventyrlige.





Vi gör ett kort stopp till uppe vid den s k Stekkenjokkbunkern, som är en sorts förstahjälpenkit.





Högsta punkten på Vildmarksvägen är här 876 meter över havet (men min GPS sa 878 möh strax efter).




På vägen ner från Stekenjokk stannar vi vid Gaustafallet, som dånar en kort bit från vägen.





Vägen ner till fallet är för brant för mina knän, men B vågar sig fram och tar ett par fina bilder.





Vi åker till en liten camp vid Ankarvattnet, men väljer att dra vidare då det var helt folktomt här. Vi trivs bland folk. Det blåste fortfarande väldigt mycket.




Vid Stora Blåsjön hamnade vi mellan grannar från Kolgårdens camping …





… och från Klimpfjäll. Husbilsvärlden är trots allt inte så stor häruppe.






Vi står direkt vid Stora Blåsjöns reception och tar en kort promenad med Trulls.





Den hunden charmar alla.






Imorgon ska vi besöka Ica, 35 meter bort.