Vid Roxen

Kvällssol vid Roxen. Ett magiskt ljus över Sandviks camping. Erinrar mig några textrader av Barbro Hörberg:

”Det var ett egendomligt ljus den dan

Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken, om våren
Med ögon känsliga för grönt”.

En underbar sång av Barbro och fint tolkad av Nannie Porres, som gick ur tiden för några dagar sedan. Stor saknad.

Nostalgi och minnen. Av oklar anledning fick jag för mig att bjuda på danska smörrebröd i fyra varianter (skyller på den danske kocken Adam i Trädgårdstider). En utmaning i ett husbilskök. Men det blev bra. Och mycket.

Oj! Jag hade också skaffat en speciell öl, visserligen inte dansk, utan från Hedemora. Men ändå. Elva procent! Det hade jag ingen koll på. Den var god, men stark i överkant.

Så jag sov länge på lördagsmorgonen. Så småningom kom vi iväg till stranden, typ 50 meter bort. Det är mysigt med hund som hittar nya vänner. Det blir oftast en fin pratstund medan hundarna nosar på varandra.

Vi kastar ett öga bortåt stranden. Det kommer mycket badfolk, inte bara från campingen, utan också från omgivningarna, som ju innefattar Sveriges femte stad.

Fint badväder och utsikt mot Linköpings stad…

… bortom skrattmåsarna, som drar förbi oss hela tiden. Det ser nära ut, men det är 14 kilometer fågelvägen till domkyrkan därborta.

På väg upp till campingens alldeles utmärkta servicehus finner jag en LMC Innovan!  Bilen, med taktält till vänster i bild, har intresserat mig ett tag, eftersom jag numera kör och gillar att köra LMC. Innovan är deras nya ”plåtis” (en mindre variant av husbil, ni fattar. Ni som inte gör det kan scrolla vidare). Den finns inte i Sverige, så det var roligt att få en koll och en pratstund med den tyska familj som åkte i den. Men nej, jag kommer inte att skaffa en Innovan, åtminstone inte med taksäng!

Kväll i Sandvik. Med sjöutsikt mot Slakabygdens huvudstad. God natt.

Caravan Club Sandvik ligger en bit från allfartsvägarna. Nära, men en bit bort. En utmärkt camping.

Kanal med rötter

Många båtar, men bara en husbil. Vi besöker en plats vi aldrig tidigare varit vid, men där en av oss har sina rötter. Det är så spännande. Häng med!

Vi är vid en kanal. Gissa vilken. Tips: den påbörjades innan Göta kanal byggdes och har en sak gemensamt med ”Sveriges blå band”.

Vi är vid Kinda kanal, alldeles rätt! Närmare bestämt vid Hovetorps slussar. Den skarpögde ser vår bil långt därborta under svenska flaggan på glassboden. Denna kanal mynnar ju ut i Roxen och möter där Göta kanal och därmed världshaven.

Det är lummigt längs kanalen. Men någon slussning fick vi inte se på hela dagen. M/S Kind har inte så många turer så här i försommartid. Turisterna är inte här ännu, åtminstone inte på en torsdag. Det var ändå lite liv och rörelse i båthamnen. Solen sken och skolorna slutade idag, så några familjer gav sig ut på kanal och sjö. Men ingen slussade, alla åkte söderut och på den vägen är det mest sjö och långt till nästa sluss (det finns bara en till på det hållet).

En riktigt romantisk solnedgång kan man även uppleva vid en kanal mitt i Östergötland. 

Jag har helt fräckt (de får ju reklam) lånat en bild från kanalens webbsida för att visa att Kinda kanal sträcker sig från Horn till Linköping och Roxen, därmed också Göta kanal. Det är åtta mil. Det finns femton slussar samlade på nio platser. Den största slusstrappan finns här i Hovetorp, fyra slussar med höjdskillnad på 15,8 meter. Med en båt härifrån når man många sjöar. Och världshaven, har vi ju konstaterat.

Kinda kanal byggdes till stora delar 1799 till 1810, alltså före Göta kanal. Men ett ras vid Brokind stoppade framfarten på kanalen redan 1813. Inte förrän 1861 var kanalen åter i bruk och 1871 fick den ny anslutning till Linköpings stad. Det var i senaste laget, för utbyggnaden av järnvägen gjorde ju att kanalerna egentligen förlorat sina syften. Det tog många år innan de uppnådde dagens status som attraktiva turistmål.

En av de som grävde på Kinda kanal kan ha varit Benitas farfars farfars farfar. Under åren då kanalen byggdes arbetade han, Karl Persson, nämligen vid Skorpa (röda markeringen) bara några hundra meter bort.

Där, vid forsen i Stångån, fanns då kvarn och såg, senare också trämassefabrik och kraftverk. Farfars farfars farfar Kalle P levde sina bästa år här med fru och fyra barn. Men det var förstås slitsamt. Han dog 1810, blott 43 år gammal. Bilden tagen av Didrik von Essen före 1922 (han dog då).

Idag finns inte mycket kvar som minner om verksamheterna vid Skorpa. Några torp, husgrunder och det gamla kraftverket från början av 1900-talet.

 

Wikegårds alla gånger!

Vi sliter oss från campinglivet vid Ekerum (förra inlägget). En plats vi aldrig besökt är Hörninge mosse, en restaurerad våtmark med omland mellan Köpingsvik och Bredsätra. Ska vara orkidé- och fågelrikt. Det låter lovande.

Vi hittar snart ett litet bestånd av krutbrännare …

… och ganska många Johannesnycklar. Det har varit en kall vår och så många andra orkidéarter har nog inte riktigt hunnit med. Här vid myren har ca 30 arter noterats.

Det finns ett litet fågeltorn framme vid myren.

Dessvärre ser vi inte en enda fågel. Annars en lokal för ängshök. Om vi haft mer tålamod hade det nog dykt upp något.

På vägen tillbaka hittar vi utblommade fältsippor vid en grind. Summa: Hörninge mosse behöver tid. Det finns säkert mycket här. Det är ju en av de större våtmarkerna på ön. Vi kommer kanske tillbaka. Nu drar vi vidare, norrut.

Vi delar på en alldeles utmärkt pescatore vid bageriet i Södvik.

Det bekymrar oss dock att bageriet är till salu. Detta är ett mycket fint bageri som dessutom serverar goda pizzor och mackor. Hoppas någon kan fortsätta i samma anda. Vi är här nästan varje år …

… eftersom Wikegårds camping sju kilometer bort är vår favorit på Öland. Perfekt! Vårt lilla krypin är ledigt. Det är nionde eller tionde gången vi är här. Oftast just i detta krypin med buskinramning och oftast tidig vår eller höst.

Toaletter och duschar till vänster (finaste toa/dusch någonsin) och havet till höger. Vi parkerar oftast på det som campingen kallar ”retreaten”. Här är det lugnt och lite lä från svala vindar. Havet är ändå nära.

Jag tittar in på toaletten en tidig morgon. Visst är det fint. Det finns fyra sådana här rum, men intill har Fredrik byggt ett nytt servicehus, som dock inte öppnat än. Vi får titta in nästa gång vi är här.

Nya huset. Lika många dörrar på andra sidan. Det jag kikade in i syns till vänster.

Det blåser friskt nere vid stranden.

Trulls gillar vatten, men simmar inte gärna. Här är dessutom så långgrunt att man måste gå minst hundra meter ut för simdjup.

Det ser ut som att den står stilla, men det är min kamera som är för snabb. Det är väldig fart på vindsnurran. Wikegårds gör ”sol, vind och vatten” till mer än en refräng. Här hämtas energi från sol och vind och vatten avsaltas ur havet.

Jag har berättat om det så många gånger. Wikegårds liknar ingen annan camping. Titta noga så ser ni regnbågsflaggan därborta. Det har hänt att Fredrik fått flaggstången nedsågad. ”Jag reser en ny, inga problem”.

Jag pratar med Fredrik om hans satsning på naturistcamping. Intresset är stort från Tyskland och Nederländerna. Den 28 juni arrangeras Sveriges första nakenlopp här. Jag blir inte riktigt klok på om det är på allvar. Men det har blivit viralt och varit med i lokalrevy. Jag kommer inte. Bara så att ni vet.

Den som inte känner sig bekväm med nakna campare varnas tydligt…

… liksom de som helst inte vill se folk med kläder på sig. Som ni ser är det gott om plats på campingen. Något bokningssystem behövs inte (men det går att boka via hemsidan). 

Tro nu inte att detta är en nakencamping. Vi har varit här tio gånger och aldrig sett någon som näckat. Men det finns plats för de som vill, utan att vi andra behöver se dem.

Vi håller helst till i den lummiga delen, retreaten. Påklädda. Här kan vi slappa i lugn och ro.

Nu ska vi gå på hundbärarepromenad till gymen. Ni känner väl Trulls? Hunden som bara går hem, aldrig bort.

Det finns en agilitybana, men Trulls är måttligt road av den.

Bredvid finns också en ”agilitybana” (utegym) för människor. Ser jobbig ut.

Nu ska vi äta gott. Och dricka en halvpava vulkanvin från Teides sluttningar på Teneriffa. Vi har haft den i vinkylen i fem år, ända sedan vi var på besök på vingården. Druvan är Malvasia och betyget blir ”Mer än prisvärt”.

Wikegårds och Fredrik har många gånger uppmärksammats och prisats för miljöengagemanget. Här sorteras allt noga.

Det finns också en bod för återbruk där man kan hämta eller låna sådant man behöver. Det tål att sägas igen. Wikegårds är en unik camping. Liknar ingen annan. Här tas allt tillvara och det anläggs nya våtmarker. Sol, vind och vatten. De som en gång kommit hit återvänder (helst inte de som sågar ner flaggstänger).

Så hittar ni hit. På ”utsidan” av Öland i Persnäs socken mellan Sandvik och Källa, strax söder om Löttorp, drygt tre mil norr om Borgholm.

Fredrik. Jag har tjatat om honom. Det är han som äger och fixar allt. Jag tog ingen bild på honom i år (han står ju aldrig still), så den här något äldre får duga så att ni känner igen honom. Några fler grå hårstrån idag. Men lika glad.

Orutinerat av oss att lämna Öland en söndag efter en långhelg. Dessutom dagen då alla lämnar den stora motorträffen American Days i Köpingsvik. Miltals med köer. Vi tog visserligen den östra vägen ner mot Färjestaden. Men på bron finns inga genvägar. Tålamod gäller. 

Och eftersom E22 är stängd vid Blankaholm åkte vi 34:an via Blomstermåla, Högsby, Vimmerby till Linköping och E4. Bara 25 kilometer längre och inga stopp.

Ni förstår säkert att vi trots allt har hemlängtan. Så här års är det våra rhododendron som dominerar trädgården (detta är tre buskar). Skönt att vara hemma igen och börja planera för nästa äventyr.