Natur och kultur

Wanås slott utanför Knislinge. Ett skånskt kulturcentrum. Men det skulle inte vara mycket värt utan sin inramning. Kultur och natur blir temat för detta inlägg. Var så säkra. 

”But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl”. Minns ni textraden? Glöm den! Det är ju ur ”It’s a Man’s World” av James Brown. Fel associationer. Men man kan ju vända på det, vrida citatet en bit. Det är väl så konst fungerar. Skapa andra perspektiv? Inte vet jag.

Här vore konsten inget för mig utan inramningen.

En av de mest spridda konstinstallationerna i svensk natur. Finns naturligtvis representerad även här.

En japan har byggt en koja i ett träd. Nästan alla barn har redan gjort det. Sorry, Tadashi Kawamata.

Det som imponerade mest på oss på Wanås, förutom naturen, var nog Ann Hamiltons installationer i Magasinet. Hon inbjöds 2002 att fylla magasinets fem våningar med konst. Det blev trä, varp, kläder, högtalare, ljud, stora ytor. Hon såg Magasinet som en kropp. ”lignum” är samlingsnamnet på verket. Det är storslaget och sparsmakat på en gång och man fascineras av vilket jobb det måste ha varit att sätta allt på plats.

(Ann Hamilton, f 1956, är verksam i Ohio, USA)

Ann Hamiltons varptrådar skapar en labyrint.

Ann Hamilton igen, högst upp. Kläder och ljus.

Yoko Onos ”Wish Trees for Wanås”. Hennes önsketräd finns på många håll i världen. Hon har väl copyright på idén och behöver väl knappast göra något själv. Etablerades 1981, året då John Lennon mördades. 

Jag bidrar med en önskning. Hemlig. Ni får aldrig veta. Eller, kanske. Om den slår in.

Jag är kanske bara en enkel Skogsmulle i grund och botten. Men jag gillar sådan här konst. Kanske mer. Oftast.

Vi följer efter the lady in red bland krokiga stammar mot …

... ett fullständigt rakt, massivt jätteträd. Rena rama hårdrocken.

Konstverken blir bäst när de ges liv. Som här. Utan barnen skulle Allen  McCollums Parables (1998) inte fånga uppmärksamheten lika bra.

Se här. ”The Imposter” (bedragaren) av Roxy Paige (1999).  Nästan patetiskt i jämförelse med …

… ”The Canopy” (taket, himlavalvet) av Skogen Själv. 

Vi följer åter damen i rött genom det gröna.

Grå mussla av Jane Highstein (1990). Ok? Jag tycker nog att Femörefortet vid Oxelösund är mer spännade.

Modified Social Bench (2013) av Jeppe Hein

Riktigt skön bänk, om man sitter rätt.

Konsten livas åter upp av de underbaraste varelser som finns. Barn klättrar omkring i Primary Structures (2011) av Jacob Dahlgren.

Naturens egna former fascinerar.

Marina Abramovic The Hunt Chair for Animal Spirits (1998). Lite kul, faktiskt. Men väldigt undangömt. Det var en konst bara att hitta det. Avsiktligt?

Ännu en osignerad skulptur. I trä. Fin.

Barn räddar min konstupplevelse igen. ”Hej, mamma!” (Pyramiden av Gunilla Bandolin, 1990).

En annan tjej i labyrinten. 

”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg, också tolkad av Nannie Porres, lyssnat en del på dem på sistone).

Slottet från en annan vinkel. Det är inte öppet för besökare, utan privat. Bebos av Marika Wachtmeister, född Bauer, gift med Carl-Gustav Wachtmeister (som troligen också bor här). Marika grundade konstparken och är styrelseordförande.

Efter ett par timmar i parken behöver vi förstärka oss och styr våra steg mot caféet.

Goda mackor på Wanåsfiket. Lax på vitkål och potatis. Spickeskinka med ost, ramslökskräm och picklad rödlök (spickeskinka är skånska och betyder prosciutto).

På hemväg, 38 mil, tog vi en kort andpaus vid Sjötorpasjön invid riksväg 23. Strax söder om Åseda. Idag var det nog så att natur slog kultur.