Flickornas udde

Vi åker en mil ungefär, en av våra kortaste dagsetapper någonsin. Strax nedanför kyrkan i Os ligger denna lilla badstrand, kallad Flickornas udde. Här stannar vi och är ensamma i stort sett hela dagen. Några enstaka cyklister, inte oväntat tyskar, kommer förbi. Fikar och drar igen. Inga andra än vi badar. Men det är ju måndag och för de flesta är semestern över.

Grillplats ur funktion. Besked på engelska och tyska. Inte svenska. Men vi vet ju.

Längst ut på udden, en liten meditationsplats. Här hålls också gudstjänster och förmodligen, av den lilla trappan och iordninggjorda stranden att döma, dop.

På lingonröda tuvor. Helt rätt på flickornas udde, "susilull och susilo, som går vallande

och trallande på vilande mo".

Glass och dass.

Bruk ur bruk. Ohs Bruk har tagit ner skylten. Museet minner om fornstora dagar. Stängt idag. Men boulebanan tyder på att det åtminstone finns några pensionärer kvar i byn.

Bruket hade en egen järnväg, Ohsabanan. Här slutar den. Den anlades 1907-10 och gick till Bor, halvannan mil bort. Mest med pappersbalar, antar jag. Men sista tåget har inte gått. De tuffar fortfarande med turister. Men inte idag. Men igår. Vi missade det.

Stationshus med skylten "Tåg till".  Fanns väl bara en tilläggsskylt. Bor.

Caféet öppnar igen under Rusken runt-dagarna om några veckor.

Forsen är väl alltings början i brukssamhället Ohs. Än idag finns här en kraftstation.

Herrgården var magnifik en gång. Nu ser den obebodd, men välhållen, ut.

Kolarladan är restaurerad och borde kunna användas för att bättre illustrera brukssamhällets historia. Här förvarades träkolet som kom från milorna runt om i skogarna. Järnbruket i Os startade på 1660-talet och drevs i två hundra år. Malmen kom ur sjöarna. När det inte längre bar sig byggdes bruket om till pappersbruk, som drevs ända till 1978.

Tillbaka till Flickornas udde. Fortfarande inga flickor. Förutom B, förstås.