Min barndoms sjö

Från Vättern mot min barndoms badsjö. Vi tar lunchpaus vid Björkviken, Finjasjön, strax söder om Hässleholm.

Här levde jag livet under min barndoms somrar. Här träffade jag min första kärlek (en annan historia), här vid sjön fanns äventyren (också en annan, eller många, andra historier.  Vad jag vill visa nu är att allt var bättre förr (man var ju i alla fall ung, som Hasse Alfredson sa).

Badplatsen har förlorat sin mystik. Nu en kal, utslätad plats. Inte ens badbar. Men den var i och för sig ännu mindre badvänlig då, när Suregrop spydde ut hela Hässleholms avlopp orenat i sjön. Den täcktes tidvis av en tjock grön smörja som vi gladeligen hoppade rakt ner i. Ingen tog prover och hängde upp anslag i sena 50- och tidiga 60-talen.

Övergödningen då ledde till en enorm fiskreproduktion. Våren 2010 rensades sjön på 50 ton vitfisk, mest braxen och mört. Sen blev det bättre, men den här sommaren blev tydligen för mycket för Finjasjön.

Tom sandstrand i september. Inga bryggor och inga sanddyner. Vem tog bort dem?

På femtiotalet syntes knappt sandstranden när vattnet var högt. Men så här upplevde jag aldrig sjön. Undrar vem hon är. Denna bild och några följande från en Facebook-grupp om Hässleholm förr.

Oj, så mycket folk det var på stranden på den tiden. De här bryggorna känner jag igen. Just här ser det ut att vara simskoleavslutning eller vattenskiduppvisning. Bryggan är ju smockfull. Detta är en händelse jag inte minns, men scenen är bekant.

Eller här. Bilden är enligt uppgift från 1957. Då var jag nio och cyklade själv hit, men någon segelbåt minns jag inte. Troligen är bilden äldre.

Dålig bild, men den visar att jag minns rätt när det gäller den två meter höga sanddynen som är borta sedan många år. Detta är kanske bara intressant för mig och mina bröder ...

... men häng ändå med på den här. Jag hittade en bild på strandfiket där vi köpte glass och lösa Bill. Lucky Lips med Cliff Richard dånade ur jukeboxen nästan jämt.

Fiket är borta. Cementplattorna skvallrar om att det var precis här det låg. Gittans Glasskiosk är en klen tröst. Dessutom stängd för säsongen.

Det finns helt ok toaletter ungefär där vårt dasshus låg. Väggarna mellan herr- och damavdelningar såg ut som schweizerostar på vår tid. På något sett glädjer det mig ...

... att dagens pojkar fortfarande är lika nyfikna som vi var 1958.

Rundar av med en intressant bild. Skrämmande med stöveltramp på gatorna. Också en bild att begrunda inför kommande helgs val. Men här är det inga nassar som marscherar. Det är pansarregementet P2:s soldater som flyttar från Helsingborg (där de var kavallerister) till Hässleholm den 1 oktober 1947. Min far Nils måste finnas bland krigarna och mamma Inga står där någonstans med storebror Leif, drygt fyra år. Och med mig i magen, men det vet hon kanske inte än. Det ska dröja åtta månader innan jag dyker upp.

Vid dagens slut. Vi övernattar hos golfklubben i Trelleborg, några minuter från färjan i morgon bitti. Godnatt.