Kulturnatt och svamp

Fredag. Promenad i Vrinneviskogen. Letade svamp. 

Vi hittade en kontroll på vår svampstig. Och fyra kantareller..

Lördag. Kulturnatten har också en eftermiddag. Här är vi i föreningen Gamla Norrköpings sanslösa lokaler vid Strömmen. Kraftverket Bergsbron/Havet i bakgrunden.

Här uppe hade vår granne Harry Karlsson, konstnären, en ateljé. 

Den här utsikten hade Clark Olofsson och de andra intagna på specialenheten på Norrköpings fängelse. Fängelset har upphört sedan två år tillbaka. Nu ska här bli bostäder.

Gamle fångvaktaren Jan-Olof Öster ger oss en guidad visning av fängelset. Här i de intagnas lilla gymnastiksal.

Titthål i celldörr.

Kulturnatt i Hedvigs kyrka. 175 damer från flera olika körer och musiker från Norrköping och Motala framför Karl Jenkins körverk Adiemus. Bland damerna skymtar syster/moster Marinella Rolfart nästan längst till höger (vitaste håret). De var väldigt bra.

Knäppingsborg har blivit ett viktigt nav för Kulturnatten. Massor av folk, musik och åtminstone sex-sju krogar ...

… om man räknar in Pappa Grappa där vi faktiskt lyckades få ett bord tillsammans med Bengt Rosén, Marinella, Carin och Ellen Fahlén. Men bara Benita hamnade på bild, vilket inte är ovanligt.

Det ser kanske inte så kul ut, men det var himmelskt gott. Det är tonfisk, som man ju egentligen inte ska äta. Men den var ju miljömärkt i alla fall.

Söndag. Ett nytt försök i svampskogen. Vi gick och gick, hittade ingenting. Men så till sist fick vi de där speciella ögonen man måste ha för att hitta …

… TRATTKANTARELLER!

Den här bloggen handlar ju om äventyr med husbil eller båt. Ovan nämnda händelser utspelade sig med utgångspunkt från en av de bästa ställplatser vi vet. Utanför köksfönstret. Så visst är det husbilsäventyr.

Hemma

Hemma i Norrköping igen. Mycket vin, både flaskor från Mosel och boxar från Border Shop att lasta av. Garaget är fullt. Hämtat katten. Allt snart normalt igen.

Skönt att laga mat på egen spis igen. Och faktiskt sa B "så här god mat har jag inte ätit sedan vi åkte hemifrån". Det blev torskrygg med tillbehör i överflöd. Chauffören styrde även i köket (nu är jag mallig).

Nu tar bloggen paus ett tag. Snart ska båten, Olivia, till vinterhamn. Kanske hinner vi med någon tur till med Xoe innan vintergaraget den 1 november. Vi hörs!

Tillbaka i Sverige

Visst ser chauffören oerhört pigg och engagerad ut?

Border Shop är väl ett måste, även om vi känner att vi fått nog av vin för ett tag nu.

Nästan först på betyder nästan först av. Vi brukar ha tur på färjor.

Gråvädret håller i sig. Idag regnar det i alla fall inte.

Tänk så praktiska de små färjorna som ilar mellan Rødby och Puttgarten är. De ser likadana ut i för och akter, behöver aldrig vända. Om det inte var för svallet skulle man inte se vart de är på väg.

Ner i underjorden ...

... och upp igen. Där borta börjar bron.

Spännande att åka över Öresundsbron första gången, särskilt i kraftig sidovind. Det var ungefär här Telia hälsade oss välkomna hem. De två senaste resdagarna var kanske inte de mest spännande. Skönt att vara nästan hemma igen. När detta skrivs står vi för natten hos Bengt i Örkelljunga (för de som inte vet, en av Sveriges största husbilssäljare).

N 56 17 8,  E13 20 22

Norrut i ösregn

Ösregn precis hela dagen. Hur rolig är Autobahn förbi Bonn, Köln och hela Ruhr i det här vädret? Är Autobahn någonsin kul?

Lind till höger. Kanske skulle jag tagit av här?

Vi åkte vilse och hamnade i Vilsen. Det är faktiskt sant! Gråtrist men funktionell ställplats för sex euro.

Stadens turistiska trumfkort är nog veteranjärnvägen. Det fanns en rejäl samling lok och vagnar här. Precis bredvid ställplatsen.

Korsvirke som i de flesta pittoreska småstäder här i Tyskland. Vilsen ligger några mil sydost om Bremen. Vi letar efter en restaurang.

Några ortsbor rekommenderande greken och visst var lammspetten goda på Akropolis. Men de vet inte vad Prosecco är ...

... och chiantin var högst ordinär.

På väg hem i kvällningen. Pojkarna leker fortfarande med sitt tåg.

Vi vänder hemåt

Vi vänder hemåt igen. På bilden syns knappast hur högt ovanför Piesport vi är, men det var en lång och vindlande väg genom det berömda Goldtröpfchen.

Vi ställde oss på den lyxiga ställplatsen Weingut Oster-Franzen i Bremm längre nedströms Mosel. Här finns både wc och dusch, av hög kvalitet dessutom. Kanske blir det vinprovning och inköp av några flaskor ikväll.

En liten promenad i staden. Ännu en i raden av små pittoreska vinstäder längs Mosel. Det är ungefär en halvmil mellan dem. Se huset till höger ...

... så fint dekorerat av smide.

Våra barnbarn downunder gillar färgstarka hus. Här är ett orange till Jamie ...

... och ett gult till Lexi.

Visst är det fint med trånga gator och korsvirkeshus. Det är ju nästan som på Österlen eller Bornholm. Här heter det Fachwerkshäuser.

Bakom Bremm reser sig, enligt reklamen, Europas brantaste (inte högsta) vinodlingar.

Visst undrar man hur de skördar vin på nästan lodrätta väggar.

Vi bodde på en vingård, så vinprovning på kvällen var ju självklart. Här håller familjen Osten-Franzen på att hälla upp åt oss.

Klart att Benita är glad. Med så mycket gott på bordet. Våra vinnare var ett vin gjort på uråldriga druvan Elbling och ett Riesling från de branta bergsluttningar ni nyss sett här på bloggen. Det blev en låda att ta med hem.

Alltid så entusiastisk när det kommer vin på bordet!

Vallfärdens mål

Den här sluttningen ner mot Mosel är det egentliga målet för hela resan. Ett fantastiskt läge för vinodling.

Det var Piesporter Goldtröpfchens Riesling som fick mig att verkligen gilla tyska viner för många år sedan. Nu är jag här. 

Litet hus mitt bland gulddruvorna.

Vi hamnade ännu närmare Mosel än i Wintrich. Men ställplatsen här, som är så populär bland svenskar saknar toa, dusch och för tillfället wifi. Svanen återkommer snart.

Minheim sover på dagen. Säkert på natten också. Men många Weingut.

Nyckfullt väder hela dagen. Solsken och regn, ibland samtidigt. Men också åska och hällregn.

Åskregnet förde med sig massor av slam ut i floden. Svanen tycktes lätt irriterad. Det här sker fem meter från vår bil.

Benita var också lätt irriterad över att irrigationen gjorde det svårt att "gå i land".

Vi letade efter en krog i Minheim, hittade två. En turistisk och en familjär. Vi valde att äta och dricka hos Klara und Klaus. Varje gång någon beställde vin försvann Klaus på en cykel mot vinfälten och kom tillbaka med en flaska under armen. Kolla ljudanläggningen i bakgrunden! Klara skymtar i blått, Klaus är ute och cyklar.

 På dagarna kindergarten och på kvällarna krog? Oder was?

Dagens etapp var kort, ca fyra kilometer fågelvägen och sex på landsväg, från Wintrich till Minheim.