Badpremiär

Vi lämnar Ekön för resans sista etapp. I Gryt hittar vi denna fina handelsträdgård ...

... där vi självbetjänar oss till en Clematis Jackmanii, som vi ska ha vid vårt garage (som just nu genom en total renovering).

Vi stannar också för att handla mat och vin i Valdemarsvik. Många husbilar, som vanligt, på ställplatsen vid gästhamnen. Men vi drar vidare.

Vårt sista stopp på denna lilla husbilstur är Rosendalen. Det låter som hämtat ur en saga av Astrid, men det är vännerna Wikströms sommarhus i skärgården. Tror inte att det stått en husbil på deras gräsmatta förr.

Djuren i beteshagen intill blir nyfikna.

Det är dags att inviga deras nya badtunna. Benita och Gunilla får den äran.

Men jag (Arne) och Peter är inte långt efter. Särskilt uppskattar vi att den vedeldade tunnan är utrustad med champagnehylla. Det blir liksom lite festligare då. Tack för doppet, P&G.

Skärgårdsorientering

Kartan över campingen har en orienteringskarta på baksidan. Kul. Jag har orienterat här förr och nu har jag lagt en bana åt oss. Visserligen utan skärmar i skogen, en ren skrivbordsprodukt.

Det är B som ska visa vägen. Här är vi redan på väg mot andra kontrollen i Eköns naturreservat.





Kontroll två, uppe på den kala höjden. Vilken utsikt!

Segelbåtar ute i farleden bort mot Kättilö.

Det är väldigt kuperat. På väg mot Slångudden tar vi hjälp av en trappa.

Se där! En jättegryta. Men det är inte kontrollen.

Den har vi här. Karttecknet för grävd grop visar sig vara ett litet jägartillhåll för fågeljakten.

Ute på Slångudden växer rikligt med getrams ...

... och vi ser Fyruddens hamn, där vi varit med båten många gånger. Kontroll fem är ett litet (uttorkat) kärr bakom busken.

Därborta i Drottningviken låg vi med båten när den ökända ”Emmastormen” slog till i juli 1986. Vi kunde omöjligen ligga kvar i ovädret och jag gick för motor hem till bryggan vid Engelholm. En och en halv timmes färd i storm med hela familjen i båten. Det kunde slutat illa, men vi kom fram. En rysare!

Det här är vår vätskekontroll och vi tar god tid på oss med kaffe och mackor. Detta är orientering utan tidtagning.

Ute på udden har någon lagt upp stengärdsgårdar. Det är ingen fornborg eller gammal befästning. Det finns i alla fall inga registrerade fornminnen här ute, enligt Riksantikvarieämbetets hemsida. Vilket antikvariskt namn på en myndighet!

Kontrollsökandet går bra, men det är upp, upp, upp på väg mot näst sista ...

... som är ett utsiktstorn. Lättfunnen, men svårfångad. Det känns i benen.

Men utsikten över skärgården är värd varenda steg. Vi är nära målet, vår camping skymtar nere till vänster.

Det finns en vägvisare i tornet. Ditåt ligger Harstena.

Lyxfika och prisutdelning. Segraren i flickklassen fick en söt hund.

”Gullviva ...

... mandelblom ...

... kattfot ...

... och blå viol”. Vi fann dem alla.

Vad det någon som tyckte det var fusk? Kattfoten ovan ser i alla fall ut som en kattfot. Det gör ju inte ju inte den här kattfoten nu innan blommorna slagit ut. Och det finns ingen art som heter ”blå viol”. Nästan alla violarter (vi har minst 15 i Sverige) är blå. Styvmorsviolen är en karaktärsart för skärgårdshällarna och blir bättre på bild än de ensamma skogsvioler vi hittade. Slut på lektionen. Hej då!

Öppen horisont

Det är lite för ensligt och tyst vid Lilla Kalvö (föregående inlägg) så vi söker oss till Eköns camping lite längre norrut. Här är ännu gott om plats och få människor, men det stundar långhelg. Receptionen är öppen och hänvisar oss till plats 207. Vi ser inga andra husbilar, bara husvagnar och de flesta är långliggare.

Vi har havsutsikt, även om det mest är vass och småbåtshamn, men det är inte många meter till öppen horisont.

Syrénerna blommar. Vi tar en första promenad.

Välkända vatten. Därute går farleden där vi många gånger sneddat ner mot Flatskärs kummel på väg mot Stora Ålö eller Västervik.

Det är steniga stränder och därute vid horisonten Häradskärs fyr.

Det finns en liten sandstrand runt hörnet, annars är det klippbad som gäller. Men inte idag. Ännu är det alldeles för kallt. Om det funnits en varm bastu skulle jag inte tvekat. Här badade de nattorienterande gubbarna i Miss-i-Nassen-gänget för tio år sedan.

Det var varmt i vattnet den 18 augusti 2010.

Detta var länge en befäst kust. Men bunkrarna är inte så gamla, utan är minnesmärken från det kalla krigets dagar. De var i bruk ända tills 2002.

Här genom Flissundet har vi gått med segelbåt några gånger. Lite spännande var det, bara 1.40 djupt enligt sjökortet.

Utanför receptionen och restaurangen (som öppnar i midsommar) finns en bangolfbana, förstås. Mysigt med de små båthusen.

Det är mandelsblomstid. I morgon ska vi leta gullviva, kattfot och blå viol också.

Vår praktiska lilla gasolgrill kommer till användning igen. Borta i bilen deltar Sigrid i umgänget.

Hon går inte gärna ut. Och hon får inte heller gå lös här på campingen.

Det är det här vi saknar med båtlivet. Men det går ju att mysa på landbacken också. Det är inte lika spännande förstås. Men det är också skönt att slippa oroa sig för väder och vind. Vi har aldrig rott ut ett extra ankare mitt i natten från husbilen.

Vägs ände

Ibland händer märkliga saker när jag planerar nästa resa med husbilen. Som här ovanför Tindereds Lantkök, en rastplats längs E22 söder om Valdemarsvik. Ett jetplan passerar under oss. Lite fel vinkel för att komma från Stockholm, snarare Helsingfors, riktning London.

Själva är vi på väg till Lilla Kalvö vid vägs ände, så långt söderut det går att komma i östgötaskärgården. Här ligger två små campingplatser, huvudsakligen för stationära gäster. Lilla Kalvö camping har en gästplats med el. Elstolpen är en ek med två holkar och en hängande sladd. Talgoxar häckar i båda holkarna.

Servicehuset är fräscht, visserligen med torrdass, men fina duschar och bra diskplats. Inget annat.

Husvagnsplatserna är stora som villatomter.

Här är det rena lyxen med stora förtält och gigantiska altaner.

Det är några hundra meter att gå innan vi kommer till havet med välordnat bad och grillplats.

Men vi är mitt i naturen och blir inte förvånade när det dyker upp...

... en ståtlig råbock 50 meter från oss.

Vi är precis innanför gränsen i vår egen region.

Lilla Kalvö har några enstaka åretruntboende, resten är fritidshus och två campingplatser. Inga platser man väljer i förbifarten precis. En undanskymd idyll.