Tillbaka på fastlandet

Tidigt uppe. Som sig bör när solen går upp ur havet och över strandmarkerna vid Wikegårds.

En maskros har blommat om och dess fröklot glöder i morgonsolen.

Morgonsol på receptionen. Vind i regnbågsflaggan.

Vitkindade gäss drar hela tiden.

Jag försöker ta mig fram mot gömslet, men det är hinder i vägen. Djuren gör väl inget, men buskagen har blivit ogenomträngliga.

Ännu fler vitkindade.

Det är gott om vadare på stranden. Mest kärrsnäppor. Svårt med motljuset för att vara säker på vad som springer därnere.

En större vadare, kraftigt byggd, kort näbb. Högst sannolikt en kustpipare. Såg också större strandpipare och ett par myrspovar.

Bra vadarstrand. 

Nu är vi på hemväg. Stannar vid Kaffetorpets lilla camping längst ut på Oknö vid Mönsterås. Det har varit fullt pådrag i helgen, då Rapidoklubben hade träff här. Nu är det bara vi och en Pilote kvar.

Kaffetorpet har en scen och en dansbana. De ordnar musikkvällar under sommaren. Campingägaren Mats berättade att Alice Cooper dök upp här i somras och lirade lite. Han var visst och hälsade på någon kompis i trakten. Men jag tror att han misstar sig. En koll visar att Ryan Roxie, gitarrist i Coopers band var här och lirade med Dirty Dogs, hårdrocksband från Mönsterås. Inte ett ord om Alice på Oknö i sociala medier. Synd att kolla upp en bra story. 

Vi hugger in på sill och rökt fisk från rökeriet i Timmernabben. Det hade visserligen stängt idag, som alla måndagar, men ICA Algots i Mönsterås hade godbitar från Nabben.

Mönsterås har en fin skärgård. Det finns två campingar på Oknö, First Camp och Kaffetorpet. Vi föredrar den senare, längst ut.

I Trollskogen

Morgon vid Grankullaviken. Helt stilla på solens och vindarnas ö. Sällsynt vackert.

Inte en krusning. Ännu.

Palissad. Ett minne från den tid då det skeppades ut massor av virke från sågen här. 

Resterna av träbryggan där inte bara virke skeppades ut. Sågen lades ner på 1950-talet och i stället öppnades färjetrafik härifrån till Klintehamn på Gotland. Den nya hamnpiren i sten och betong byggdes först på 60-talet. Färjorna gick i olika omgångar fram till 2009. På slutet var det Visby som trafikerades.

Numera går ju färjorna från Oskarshamn och Nynäshamn. Här möter morgonfärjan från Visby ett fartyg från Kustbevakningen på sin färd mot Oskarshamn.

Vägen till Långe Erik bevakas av nötkreatur. Ligger de här för att de tycker det är roligt att titta på turister? De har ju stora strandängar att vara på.

Långe Erik är inte lika lång som kusinen Jan på södra udden. Bara 27 meter mot Jans 48. Byggd 1844.

Sist vi var här var stranden full med stenpyramider, trots en skylt där folk ombads att inte bygga sådana. Jag lade ut det på bloggen och sedan dess är pyramiderna borta. Tänk så många som läser min blogg!

Innan fyren automatiserades bodde fyrvaktarna här ute året om (och då var det en ö, bron kom till på 60-talet). Det var så mycket folk här att det fanns en skola och en lärarinna.

Jag vet inte om det här är skolhuset, men vi kan väl låtsas?

Att ekarna blivit så stora här i sten och sand är märkligt.

På andra sidan viken, vid Trollskogen, har man byggt ett fint Naturum, invigt 2019.

Trollsländor projiceras i en dimridå. Fint.

Naturum ordnar guidade visningar på söndagar. Vi har anmält oss. Kön var kort. Det är bara vi och guiden David. Här berättar han om skogsarbetarlivet i skogen och B står fortfarande och håller i sin ända av sågen. Vi får veta att det inte fanns någon skog här alls för 200 år sedan. Precis som på Fårö och andra platser med sanddyner planterades tall för att binda sanden. Sju miljoner tallplantor gick år här.

Korsspindeln fyller på skafferiet.

Oxtungsvamp på en fallen ek. Faktiskt en god matsvamp, i England kallad ”chicken of the woods”.

David berättar om djurlivet i en gammal, död ek. Ungefär 1500 olika arter är beroende av ek.

Ända till för ett par år sedan trodde man att denna mur tvärs över udden var byggd för jaktens skull. Men nya rön hävdar att muren är ca 1500 år gammal och byggd för att den norra udden var en helig plats där man inte skulle springa omkring hur som helst. Sådana murar och uddar är ganska vanliga företeelser i Europa.

Nu under hösten blommar murgrönan. De blombärande skotten har ovala blad medan växten i övrigt ju har flikiga blad. Murgrönan blommar inte förrän den är minst tio år gammal.

Nya, fina Naturum i Trollskogen.

Ölands två nordliga uddar.

Kväll. Grillen är tänd på Wikegårds camping. Vår favoritplats var ledig. Det är inte trångt här, tre bilar och ett tält.

Längst upp

Vaknar och ser att 15 hägrar står och stirrar på oss. Eller står och solar på andra sidan viken.

Vi åker norrut, men vi missar inte att besöka Ninnis kroppkaksbod vid Källa.

Ninni och hennes dotter gör inte bara Ölands bästa kroppkakor. De är troligen bäst i hela världen (konkurrensen är inte stor utanför Öland och Småland (ber om ursäkt till alla som gillar pitepalt, men det är inte samma sak). På Öland serveras kroppkakor med lingon och grädde.

Ja, det är roligt …

Långe Erik därborta. Alltså är vi vid Grankullaviken, närmare bestämt vid Nabbelund.

Vi har egen badtrappa. Men …

Från Nabbelund har skeppats mycket virke en gång i tiden, men inte sedan 1950-talet. Till och från har det gått färjor härifrån till Klintehamn eller Visby på Gotland.

Den senaste färjan gick 2009. Men kanske inte den sista. Det finns folk som tror att man kan öppna upp hamnen igen för färjetrafik. Någon har anfört beredskapsskäl, för ”när Ölandsbron rasar, vad gör vi då”?

Sannolikheten för en ny färjelinje är väl inte stor. Visserligen är det bara åtta landmil härifrån till Visby, medan det är drygt tio från Västervik och tolv från Oskarshamn (drygt 14 från Nynäshamn). Men för de allra flesta av oss är det lite väl lång vägsträcka.

Vi zoomar in Långe Erik. Dit är det bara två kilometer, fågelvägen.

Oxel och malört i Vargeslättens naturreservat bara hundra meter från …

 

… oss därborta (vi i mitten).

Fina strandängar runt hela Grankullaviken.

Vi hittar ett litet torp i naturreservatet. Torpet har …

… hyfsad utsikt.

Kalktallskog med ”senvuxen” ek, enligt beskrivningen, strandängar, kalkfärg, nattskärror och en mångfald av sällsynta insekter. Vargeslätt är värt ett återbesök, kanske i försommartid.