Inte riktigt

Dagens bildskörd blev inte riktigt bra. Vi är på väg till Inte Riktigt, eller Not Quite, så det är kanske därför. Resan började i alla fall på den krokigaste och backigaste väg vi någonsin åkt. Inga bilder för hur skulle vi kunna stanna eller ens släppa ratten. Vi kom i alla fall till Gullungebyn och Tisselskog och det låter ju faktiskt som en saga. Det är sagolikt vackert i Dalsland.

Not Quite är en konstnärskollektiv i ett nedlagt bruk i Fengersfors. Det började en gång som ett järnbruk (i Dalsland där det aldrig brutits järn) och blev för lite mer än hundra år sedan ett pappersbruk (någon kom på att det i alla fall finns skog i Dalsland). Bruket var i bruk till 1978 och gjorde tydligen tunt, fint papper som exporterades över hela världen.

Sedan 2002 huserar här konstnärskollektivet Not Quite med galleri, konsthall, skulpturpark (stängd idag), café och bistro. Även en trevlig liten bokhandel. Konsthallen var mitt emellan utställningar och lite trist just idag.

Barnen har ett eget bobliotek utanför bokhandeln.

Och ett eget kafé.

Så här ska man inte ta en bild. Den vill visa den fina trådskulpturen på caféets vägg. Här lär vi oss att tänka på skuggspel när vi fotograferar. Och att det är intressant att läsa vår blogg eftersom man lär dig saker.

Caféet har en del fina sittplatser ...

... och fantasifulla bakverk.

Vi fortsatte på måfå eftersom målet, campingen vid Åråshult var full. Hamnade i stället på en "herrgårdscamping" i Kristinehamn och det var fint det också. I alla fall inte fullt. Och Frankrike slog ut Argentina. Solen sken.

Favorit i repris

På slingriga vägar genom Bohus och Dal hamnade vi på en av våra favoritplatser från förra året, akvedukten i Håverud och den lilla fina campingen nästgårds.

Här är det liv och rörelse, men ändå fridfullt. Ingen har bråttom, allra minst båtarna.

Här finns mycket mer än akvedukten och kanalen, som framgår av denna stora skylt som märkligt nog är placerad på just den husgavel nästan inga människor ser.

Maskinen och mannen. Kanalen hade inte varit möjlig om det inte varit för ångmaskinen och Nils Ericson. Nu är det ju inte Ericson som hittat på ångmaskinen, men bygga kanaler och akvedukter kunde han. Han var för övrigt bror med John, som bl a utvecklade propellern och byggde kanonbåtar. De växte upp i Långban utanför Filipstad.

Kanalbåten Storholmen, byggd i Oskarshamn 1896, tar passagerare genom 16 slussar mellan Bengtsfors och Håverud. Idag med så många passagerare att hon gick djupare än hon borde enligt plimsollmärket (googla det). Här ser vi alla tre trafikslagen som korsar varandra i Håverud: kanal, järnväg och landsväg.

Plåtlådan som Nils Ericson lär bygga är själva kärnan i akvedukten och är renoverad och nymålad inför 150-årsjubileet som firas hela 2018.

Är det för att hon går så djupt som kanalen svämmar över sina bräddar?

Visst är det ståtligt.

Storholmen på väg in i sista slussen framför restaurangen, butiken och glashyttan.

Och minsann kommer rälsbussen också!

Storholmen går inte vidare mot Vänern som bara är tre slussar bort, vid Upperud och Köpmanholmen, utan gör en u-sväng och lägger till inför nästa tur uppåt kanalen och sjöarna igen.

Vi intar en god middag vid Håfveruds Brasseri.

En del får skjuts ända fram till krogen. Vi fick gå 150 meter. Men han bor väl inte lika nära.

Kultur-, natur- och industrimiljöer i Dalsland. Kanske ska klarlägga att förra bilden inte togs idag, utan för drygt två år sedan. Jag bara lånade den för att roa er.

Tre färjor och en brygga

Dagens första bohuslänska färja. Över Malö strömmar till vackra Maj.

Hon var inte där, så vi for vidare till Flatö och färjan vid Pers äng. Linfärja, liksom den första.

Färja nummer tre. Stor. Går över Gullmarn till Lysekil. Trivsam utsikt?

Neptunus tar många bilar.

Möter sin kompis. Skytteltrafik.

Vi har hittat ett skuggigt hörn i lä på anrika Göstas på bryggan i Smögen.

En prosecco i väntan på räkmackorna.

Nu kommer räkorna!

Fiskebåten lägger till vid krogen, men ...

... det var inte våra räkor. Det var havskräftorna.

Här kommer räkorna!

Mumsig macka, tycker B.

Mycket norska flaggor vid Smögenbryggan.

Längst in blir det mysigare och lite mer pittoreskt.

Här ligger en riktigt fin båt, Marieholm MS20, klassiker ritad av Olle Enderlein från Norrköping och Arkösund.

Är det festival?

Ställplats Smögen med havsutsikt. Drygt 30 bilar och promenadavstånd till bryggan. Men vi cyklade.

Kartan och Johanna Frändén, kommenterande England-Belgien.

Café och fotboll

Vi börjar dagen, efter frukost, med att cykla in till Hälleviksstrand, närmaste fiskeläge. Litet och inte det mest exploaterade i Bohuslän. En skuta i hamn finns det dock.

Men ingen brygga som i Smögen. Här går Strandvägen bakom sjöbodarna.

Ibland får vi en glimt av båt och hav, som här via ett "cykeldäck".

Puttinutt och stora fiskaregårdar.

Det är bedövande vackert.

Rosor i gränderna.

Stockrosor längs väggarna.

Det är hit vi är på väg, men Mia har inte ens öppnat ännu.

Inbjudan till Bohuslän.

Nu öppnar Mia sin sjöbod. Vi är dagens första gäster och hon berättar frikostigt om hennes och maken Anders projekt.

De flyttade ut och tog över Mias föräldrahem för 14 år sedan, bytte karriärerna i Göteborg mot nya äventyr i havsbandet.

Caféet har växt, även om ytorna är pyttesmå. Vi tar plats närmast vattnet och väntar på våra våfflor.

Bara vi. Det är skönt att komma före rusningen som väl börjar i slutet av veckan.

Det känns mer genuint än bryggorna i Smögen. Här är Mia ensam om att driva café. Det finns en krog och ett litet gatukök borta vid torget, men här vid strandvägen bara vi. 

Mia kommer med en bok där hon fått ett eget kapitel.

Vi läser och äter de goda våfflorna. Tänker på stackarn som på Facebook tyckte att Mias Sjöbod bjöd på dyrt fika i trång lokal. Han kan ju fika för en tia på Biltema om han blir rikare på det.

Utsliten sittplats.

På väg tillbaka, Benita och Zenitha.

Moderna tider på väg in i sjöbodsgyttret.

Hemåt, knappt två kilometer. Vår camping därborta i bergsskrevan ...

... var nära att slukas av stort spa- och hamnprojekt. Som dock avstannade i grannviken. 

Efter svettig cykeltur, vi värmer klipporna vid bastuns badbrygga.

Redan efter ett dygn känner vi oss bofasta.

Vi fokuserar på fotboll (fast B kollar mest på FB och spelar Wordwise). Osannolikt att vi slog Mexico och att tyskarna föll mot Sydkorea. Och inga tyskar att känna medlidande med på campingen (exklusiv för medlemmar i Caravan Club).

Efter svettig fotboll, bastu med panorama.