Ännu en dag i Tiveden

Morgon vid Tivedstorp. Vi (tvåa från höger) och tre tyska grannar. Väldigt trevliga. Jag fick träna på min husbilstyska. Helt ok, tyckte de. Alla tyskar blir så trevliga om man börjar prata med dem på något som liknar deras språk.

Vi har cyklat till Huvudingången till nationalparken. Nu ska vi ut på Stenkällerundan.

Ödlesjön blänker där nere i dalgången. 

Vi har bara gått några hundra meter, men det är redan dags för vilopaus.

Rötter och sten. Här har många vandrat.

Stenkälle klack är högsta punkten längs denna slinga. Och en bra plats för medhavd fika. Men utsikten är inte så imponerande. Mycket skog i vägen.

Det är brant ner från klacken. Brantare än det ser ut på bilden.

Vid Stenkällan ville kameran plötsligt ta svartvita bilder (jag hade lyckats ändra på inställningen). Men det är fint med svartvitt också.

Stenkällan i färg. Just nu inte mycket vatten, men vi har ju haft en torr sommar.

Vi hoppas stöttorna håller. 

Rötterna är blankslitna av många händer och fötter.

Skvattram och odon. Spångad led. Ingen klättring!

Vi tar en fika när vi kommer ner till sjön. Trehörningen, samma som igår vid Vitsand, men södra spetsen nu. 

Det bär uppåt igen, längs Östgötaviken.

Östgötaviken med en ö av näckrosor.

Tillbaka. Vi gick 2,2 km på strax under två timmar, inklusive fikarast. Inte vilken skogspromenad som helst.

Stenkällerundan (gul/svart). Tuff i början och kring Stenkällan. Sedan lättare. Ganska tuff avslutning.

Trots det tuffa slutet gick vi tillbaka ca 500 meter för att bada vid udden där vi tidigare fikat.

Sällan har ett bad känts så uppfriskande.

Den här kräftan har stora klor!

På parkeringen vid huvudentrén samlas många bilar. En av dessa har svenska plåtar, resten är D, NL, F, CH och A.

Stigmanspasset. Det är stenigt och bergigt i Tiveden. Även när vi håller oss till huvudvägen genom nationalparken.

En halvmil dit och en halvmil hem. Enkelt för oss på elcyklar.

Tivedstorp, vandrarhemmet nära nationalparken.

Hela byn är vandrarhem. Därborta kapellet, Johansgården, Prästgården, duschar och toalett.

Och här det lilla torpet där våra barn och barnbarn (Lisas familj) bodde några dagar i juli.

Tivedstorp, ursprungligen Hindrikstorp, är en s k finnby från 1600-talet. Några av byggnaderna är riktigt gamla, som Missionshuset. Först på 1960-talet fick byn en farbar väg ända fram. Numera är det ett STF-vandrarhem med kaffestuga och enklare restaurang. Här arrangeras också konferenser. Verksamheten startades av biståndsorganisationen Individuell Människohjälp. Mer under länken nedan:

https://www.tivedstorp.se/historia/

Back on track

Förra resan gick ju baklänges. Så kan vi ju inte hålla på. Vad hände, förresten? Jo, det osannolika. Att vi båda drabbades av covid. B redan i Vissefjärda. Vi fick bråttom hem. Och mycket riktigt. Även jag, som står emot kryptonit och bakterier, drabbades.

Vi sitter/ligger hemma och summerar våra liv. Husbilslivet 2022 har sett ut så här. Blir det mer?

En av oss visar tecken på tillfrisknande, så vi kanske ska åka ut igen …

Så vi for på måfå och hamnade här. Det var några år sedan. När pandemin bröt ut i mars 2020 var vi här, och bestämde oss för att det var fel och åkte hem så fort vi kunde.

Vi käkar glass på andra sidan sundet. Det är vi som står därborta, till vänster om det inte uppfällda parasollet. Ni känner kanske igen hamnen i Askersund?

Sommaren är intensiv här. Det är lugnare nu, men det går fortfarande att fylla en turbåt med turister.

Det är en gråmulen dag, men det är fint ändå. Vi ger oss ut på stan för en bit mat.







En pizza på Cassandras smakar bra. Det är bara en koltrast, Benita.

Ställplatsen är full, så klart. Det är den alltid här. Så här års i alla fall. Trots att det är för dyrt att stå här. 350 tar de nu. God natt.

God morgon. Natten är varit lugn. Vi har fortfarande augusti, men det är höstkänsla när dimman sveper bort över Vättern.

En sista segelbåt dröjer kvar vid bryggan. Och det är dags för oss att dra vidare.

Skaplig stenbumling! Junker Jägares sten hittar vi i Tivedens nationalpark.

Det har äntligen blivit av med ett besök i Tiveden. Vi går en runda kring Vitsandsgrottorna. På allvar, går stigen här? 

Jajamen. Det går att ta sig upp, lovar mannen däruppe. Vi klarar det.

Över stock och sten …

… över myrar ner mot den hägrande stranden. Promenaden var bara 1,3 kilometer.

Men var det inte klättring uppför, så var det klättring nedför.

Efter den vandringen blir det härligt med ett dopp här vid Vitsand.

Fikaryggsäck hade vi med oss.

Vit sand, vatten och blå himmel. Det kan inte bli bättre än så här.

Trehörningen heter nationalparkens största sjö.

Sanden blev till guld.

Eftersom man inte får övernatta i husbil eller husvagn inne i nationalparken har vi slagit oss till ro vid vandrarhemmet Tivedstorp en bit utanför.  Här finns ställplats.

Vi har cyklat drygt fyra kilometer från Tivedstorp till Vitsand. Och tillbaka. Fin tur.