Vätternsol

På promenad med Sigrid, som helst vill gömma sig. Men vår nu drygt 14-åriga f d skeppskatt vänjer sig sakteliga vid husbilslivet. 

Vi är på västkusten. Östergötlands västkust. Vättern.

Stora Lund heter naturreservatet, som erbjuder fin tillgång till Vättern. Strax söder om Omberg, norr om Ödeshög.

Den lilla stranden är ett Mekka för dykare. Här övar Räddningstjänstens dykare.

Kan de bada, så kan jag. Utan våtdräkt. Det är svalt och härligt. Vättern blir aldrig kvalmig.

Det finns en rymlig p-plats för husbilar. Och information om naturen, både över och under vattenytan.

Vi kryper in i skuggan och kopplar av med en bok.

Vi väntar på solnedgången. Snart är klockan 20.03.

I bildens mitt ser vi, eventuellt, en liten vit prick.

Om jag zoomar med kameran ser vi att det är Ellen Keys Strand.

Solen går ner över Hjo, på ett ungefär. Skulle tro strax norr om.

Här, söder om norr och väst om öst, ligger Stora Lund.

”Men där får man väl inte stå för natten?”, undrade någon. Jo, på den övre av de två parkeringsplatserna.

Gästabud

Det är verkligen ett trist väder. Det är knappt ens örtagården i Söderköping förmår lyfta våra sinnen.

Trots att vi får nya, nyttiga kunskaper. Som att salvia sjuden i vin gör att mannens inälvor grönskar. Hur det går med kvinnans inre får vi inte veta. Vi får väl prova oss fram. Förresten, hur vet man att det grönskar därinne. Nej, tack. Jag vill nog inte veta.

Det finns naturligtvis goda skäl till att vi ger oss ut i ruskvädret. Att träffa goda vännerna Lars och Francine är alltid så roligt att vädret blir underordnat.

Nu står vi som grannar på Korskullens camping i Söderköping …

… därför att det är gästabud i staden.

Det sägs att gästabudet har anpassats till rådande pandemi. Vi kan inte riktigt se hur det var tänkt, för det är precis samma vimmel som andra år. Några bryr sig om avstånd, men de flesta inte. Nåja, vi är ju vaccinerade …

Vi lyser upp gråvädret med våra paraplyer här på Hagatorget. Jo, det är nog lite mindre trängsel än vanligt. Åtminstone här.

Det känns att hösten är på väg, men ännu är det sommar (eller ska bli igen i veckan).

Vi går längs Storån och låter oss förevigas, som det väl förväntas av oss. (Bilderna som bloggaren själv är med på har tagits av Lars Benzler).

Det har redan blivit lunchdags. Det är fullt på Bakfickan, men det går lika bra på Lock, Hop & Barrel. Fish’n’chips är alltid gott.

Här dessutom trevligt upplagd och med goda tillbehör.  De har en fin öllista också. Rekommenderas.

En av höjdpunkterna är Blandarts konst i Rådhuset.  Vi har hastat dit. Lasse och Cine är fortfarande på bron. De är färgstarka inslag i gråvädret.

Här finns konst av konstnärer vi är lätt bekanta med. Som Ulla Nerman

 …

… Ohla Söderlund …

… och Lars Malm (borde tagit en bild av hans fina skåp istället, men jag dras ju till korv).

S:t Laurentii klockstapel ger oss associationer till stavkyrkor (Nidarosdomen i Trondheim, säger Cine).

Jag är ingen flitig kyrkobesökare. Men visst är det fint. Stämningen, arkitekturen och historien.  Söderköping har förresten tre kyrkor. S:t Laurentii på bilden (1400-talet), Drothem (anor från 1300-talet) och Skönberga i stadens utkant (som faktiskt har lika gamla anor, eller äldre). En fjärde, S:t Ilian, fanns en gång men finns idag bara som en relik borta vid kanalhamnen.

Apropå kyrkor. Vad är detta för helgon?

Jo, ni ser rätt. Ett femtiotal ex av den ikoniska bilen Volvo P1800. Märkesklubben har träff på Söderköpings brunn. Till mångas förtjusning. En av de vackraste bilarna någonsin, signerad av seglaren/designern Pelle Petterson. Den tillverkades i två versioner från 1961 till 1973, först med B18-motorn och sedan med B20 (från 1969). Vacker, men som sportbil tämligen skral med 100 resp 118 hk.

”Jag ställer mig här och skymmer ljuset så du kan ta en bild på inredningen. Sa Lasse. Tack, sa jag. Det blir bra …

Kvällen avslutas med umgänge och ett parti Qwirkle i vår bil. 

Till er, särskilt mina barn och barnbarn, som brukar skratta åt mina prestationer när det gäller detta spel. Poletten har ramlat ner.

Söndag förmiddag går vi en liten promenad, förbi ”barnens trädgård” vid campingen. Det är engagerade personer från örtagården vi besökte igår som ligger bakom det här fina initiativet.

Vi går bort till båtklubben där vi hade segelbåten i många år.

Vi har klättrat i den här mastkranen många gånger. Det ilar till lite av saknad, det ska erkännas. Men det är nya tider för oss. Klockan kan inte gå baklänges. Foto: Cine.

Den här husbilsresan blev inte lång. Men det behövs ju inte. Trevligt och intressant var det ändå. Om ett par dagar ger vi oss ut på en längre resa. Men det blir sannolikt hemester igen. Vi hörs.

Bara en blogg

Lägger tills vidare ner uppdatering av denna blogg och hänvisar i stället till min andra blogg (med samma innehåll och lite till).

http://benitaochjag.blogspot.com/

Rida, rida ranka

Vi tänkte oss till Blankaholm och nu är vi här på en ganska nyanlagd ställplats. Populär, tydligen, för det blev fullt och lite till, ca 15 bilar.

Precis intill ställplatsen ligger Drottning Blankas örtagård med konst av Annelie Blomberg. Träden/buskarna är havtorn.

Dahlior och höstanemoner. Och lite till.

En härlig plats att slå sig ner i. Eller dansa balett i.

Moderna tider. Nu får båtar och husbilar samsas i gästhamnen. När vi var här förra gången såg vi inga husbilar vad vi minns.

Men de fem stugorna fanns och låg lite idylliskt för sig själva. Tiderna förändras.

Kvar finns också det anrika gästgiveriet och lanthandeln vid torget.

Detta är vad som är kvar av Blankaholm långa brygga. Där den lilla husbåten ligger fanns tidigare ett stort brygghus, men det ödelades vid en brand i maj 2012. Bryggan blev så illa skadad att den revs.

Men den ska byggas upp igen. En insamling pågår för att få ihop de   700 000 det beräknas kosta.

Så här såg det ut när vi var här i juli 2009. Tre år före branden.

Vi låg här med sju segelbåtar som seglade tillsammans. Vår Olivia närmast i bild.

Att vi står i ett övergivet industriområde är uppenbart. Enstaka byggnader står kvar. Tänk er att rusta upp detta, bygga en stor serveringsaltan, öppna upp mittförsvaret till entré. Lovar att det skulle locka fler än det lilla glasskaféet, som finns i en barack i hamnen. 

De nya ägarna köpte gästhamnen i januari 2021 och håller på att utveckla området. Kanske blir min fantasi verklighet?

Ett målat elskåp ger oss ledtrådar. Här låg ett sågverk från 1884 till 1979. Skåpet är förresten målat av samma Annelie som står för konsten i örtagården.

Här har vi sågverket i Blankaholm under tidigt 1900-tal, förmodligen innan det brann 1946. Här sågande man plank i nästan hundra år, så varför heter det inte Plankaholm? Det ska jag snart berätta.

Blankaholm har, enligt sägnen fått sitt namn av Blanka av Namur, en belgisk grevinna som seglade in här 1344, på väg till Stockholm där hon gifte sig med kung Magnus Eriksson och blev drottning av Sverige, Norge och Skåne. Hon födde fem barn, två söner och tre döttrar (som dog unga).

Drottning Blanka har också inspirerat till barnramsan ”Rida, rida ranka. Hästen heter Blanka” (som skrevs i slutet av 1800-talet av Hans Henric Hallbäck).

På bilden låter Blanka sonen Håkan ”rida ranka”, så som målaren Albert Edelfeldt föreställde sig dem (1877).

Så nu vet ni varför det heter Blankaholm, efter en drottning, och inte Plankaholm, efter ett sågverk.

Nutid. Grilldags. Vi använder allt oftare den lilla elgrillen, ett fynd från en utförsäljning. Kostade 60 kronor. Fungerar bra.

Lax, färskpotatis romsås, sallad och ett rödbetspåhitt av mig (chili och ramslöksmarinerade). Väldigt gott.

Ett par kilometer från tråkiga E22: Blankaholm, som tjusade en blivande drottning.