Säregen camping

Morgon vid Vänern. Blå himmel över herrgårdscampingen i Kristinehamn.

Efter besök på Husbilslandet fortsatte resan till den säregna campingen Åråshult utanför Gullspång. Här har nästan varje campingtomt en egen liten damm. 

Att vi har grannar märks nästan inte i den lummiga grönskan. Det är heller inte särskilt många här, Sex-sju av ca 30 tomter är upptagna.

Flera platser har en egen liten brygga.

Vi går över den lilla bron för att titta på ”stan”.

Det är lite vilda västern över den lilla bygatan, som kantas av flera muséer och en liten butik.

Diversehandeln är ett litet museum över hur det kunde se ut en gång i tiden.

Tomteskur känner vi igen. Det mesta på hyllorna är annars bortglömt.

Men vi minns Kockums emaljerade kärl. Här finns en stor samling. Hemma har vi deras stora stekgryta, men den hittar vi inte här.

I butiken är det självservering som gäller, kontant eller Swish. Det är ganska glest på hyllorna och ingen rökt fisk, som vi tidigare köpt här.

Äggkoppar är det dock gott om, men de är inte till salu.

Receptionen är bemannad när det behövs. Campingägarna bor strax intill.

Opeln har stått vid macken i många år och inne i huset ...

... finns en samling gamla mopeder.

Vi försöker hitta tillbaka till vår plats. Campingen är en labyrint av små stigar och dammar. Vegetationen är tät, mest björk, asp och hassel.

End of the line, Sigrid. Här släpper vi inte katten. Undrar om hon skulle hitta hem igen.

Cykelsemester.

Åråshults camping ligger ca fyra kilometer väster om Gullspång. Det är en dryg kilometers gångväg ner till ett litet fiskeläge vid Vänern. Men, som synes, är det gott om vatten på själva campingen. De små, mörka dammarna inbjuder dock knappast till bad.

Tårtkalas

Jag upptäcker att det finns ett ganska nyligen skapat naturreservat i centrala Hagfors och tar en morgontur på cykeln.

Det är en rullstensås och en bäckravin som är ett populärt ströv- och sportområde. Fin cykelväg när det inte blir för brant och stenigt.

En liten damm nära sjukhuset blir slutpunkten på min tur i reservatet. På vägen hem köper jag nybakat frukostbröd i affären som precis öppnat. En fin morgon.

Vi åker och hälsar på min brorson Håkan och hans fru Malin på Sättravägen. Och beundrar deras nya fina altan med ...

.... utsikt över den stora tomten.

Det här har ni gjort riktigt bra, Malin och Håkan!

Det blir tårtkalas på altanen. Tjejen som vinkar är Malins dotter Alexandra. Men vad letar du efter, Benita?

Vi åker vidare hemåt, men stannar till på herrgårdscampingen i Kristinehamn.

Det är glest mellan gästerna, trots att det fortfarande är augusti. Campingssäsongen är kort för de flesta.

Ställplats Ängfallsheden

Framme vid ställplats Ängfallsheden i Hagfors.

Vår bil och min brors husvagn. 

Vi fick en trevlig eftermiddag och kväll med Leif och Ulla. Och så fick vi träffa Ullas bror Mats för första gången på många år.

Uppsala och Sala

På vår väg västerut stannar vi till vid Uppsala högar (resten av Uppsala får vi ta en annan gång). Jag har aldrig varit här och B var här någongång strax efter att högarna skyfflades upp på 500-talet till minne av några dåtida stormän.

Vi får inte gå upp på högarna, vilket ju är tråkigt. Men vi förstår att slitaget skulle bli väldigt stort. Detta är ändå viktiga minnesmärken över en tid då vi gick från hedendom till kristendom och så småningom skapade det som skulle bli Sverige.

Uppsala gamla kyrka  är byggd på platsen för ett hedniskt tempel. Den första kristna kyrkobyggnaden här restes redan på 1000-talet. Kanske ännu tidigare. Gamla Uppsala är en så åldrig boplats att dess tidiga historia är höljt i dunkel och mest bygger på sägner (och Adam från Bremen, som visserligen aldrig var här, men beskriver platsen redan år 1076).

Kajorna är flitiga kyrkobesökare, men de har stor respekt för den mycket större kråkan.

Från Uppsala till Sala. Vi tänkte titta på silvergruvan, men där var allt stängt. Vi tänkte stanna på Caravan Clubs camping, men den verkade trist. Men det fanns ställplats i stan. Gratis för tillfället, eftersom betalautomaten var trasig.

Det blev en fin promenad längs vatten in mot stadens centrum.

Ekeby damm är en del av Lillån, som rinner genom Sala. Lillån är en del av Sagån, som rinner ut i Mälaren mellan Västerås och Enköping. 

Salas centrum domineras av gågator, så det är riktigt skönt att strosa omkring i staden. Det finns till och med en bokhandel.

Lite trästad, men mest stenhus. Det är i alla fall ett gruvsamhälle från början.

En stor flock med kajor skränar över staden och ...

... och avlöses av en lika stor flock duvor.

Vi köper grönsaker på stora torget.

Blomsterprakt i Sala. Vi är på väg till museet över stadens kanske mest berömda person.

Ivan Aguéli föddes här i Sala 1869. Nu finns ett museum i hans namn i kulturkvarteret Täljstenen, inrymt i gamla elverket.

Ivan Aguéli är en av våra största konstnärer. 1890 for han till Paris och lärde känna Cezanne, Gauguin och van Gogh. Han blev mycket intresserad av orientalisk kultur och besökte Egypten flera gånger. Konverterade till islam. Bara 48 år gammal och hörselskadad dödades han av ett lokomotiv i Barcelona 1917. Denna färglåda kan ha tillhört honom

. 

Aguéli Liggande katt påminner om vår egen Sigrid.

Vi är på väg hem till husbilen genom det fina parkstråket.

B vilar i Estelles bänk. En stackars prinsessa har fått ge namn åt en massa platser och föremål. 

Aguéli hyllas också med en fontän i parkområdet. För ett år sedan, när det var 150 år sedan Ivan föddes och det skulle firas här i stan, fungerade inte fontänen. Det blev rabalder och insändare i lokalpressen. Sådant är ju alltid kul för en gammal journalist.

Såg ni? Det drog en liten ärla förbi. Med tanke på miljön och vad jag hann uppfatta av fågeln kan det ha varit en forsärla. Eller?

Kanadagässen regerar i Ekebydammen.

Storbygge mitt i idyllen. Sala ska få nytt sjukhus.

Vi stannar inte i Sala, utan drar sex mil längre västerut till Västanfors. Vi upptäckte den fina ställplatsen hos båtklubben under vår Dalaresa. Nu är vi här igen.

Ett glas vitt är fint i kvällningen. Imorgon blir det brödraträff i Hagfors.