Roligt på Idö

Fredag kväll på Idö, i lä för de friska västvindarna. Olivia och Bönan sida vid sida igen. En trevlig kväll med fullmåne.

Hösten är färgstark. Gott om fibblor på strandängen.

Den gamla skrakholken har suttit där i årtionden. Men nu behöver den få ett nytt tak.

Sågen och byn på Idö. De som bor på ön tar väl hand om den.

I den stora norra hamnviken på Idö hittade vi en flaskpost. Den hade inte färdats långt, Anton postade den i juni 2011 och den låg fortfarande kvar i vassen i hemviken.

Idö brygga med position.

Blåsigt vid Idö brygga. En fin Marieholm 20 vid bojen därute. Vrångö i bakgrunden med en motorbåt vid vårt "skrovelberg".

Badstege som fått sista vilan på land.

En magnifik torrek bjuder många fåglar på sittplatser.

Vi träffade Susanne Eriksson, sommarboende på ön. När vi berättade om hennes lille släktings flaskpost bjöd hon in oss att titta närmare på byn. Bortgångne byggmästare Åke Erikssons släktingar tar väl hand om sitt arv. Det här är riktig "skärvård" i Pelle Gräslunds och Gryts skärvårdsförenings anda. Det gillar vi och vi hade också väldigt roligt ...

... åt Susannes hönstrappa.

Hemma igen

Hemma igen efter en veckas kringirrande.  Nu är det mycket att ta hand om.

Knappt vi kommer in på tomten. Wine and roses!

Min pyttelilla äng är nästan det enda som blommar nu på sensommaren.

Växthuset har klarat sig bra tack var bevattningsautomatiken. Bara att gå in och plocka.

... in the jungle, the mighty jungle, the lions sleep tonight ...

Det tycks bli en god årgång.

Mot Hjo

Frukost i morgonsol, med färska jordgubbar i andra halvan av augusti.

Det var första gången vi hade morgonsol på en hel vecka! Ändå har solen lyst varje dag.

Efter en färd i ziczac över slätter och mellan berg (vad sysslade gps:en med?) hamnade vi till sist i Hjo, fem meter från ån mitt i centrum.

Fjärde trästaden i år. Trosa, Nora, Eksjö (finns den kvar?) och Hjo. Jomenvisst.

Stilenlig bil i Hjo. Färgen matchar trästaden.

Hjo Tidning är inte Grönköpings Veckoblad. Eller?

Många lediga platser i hamnen. Sommaren lider mot sitt slut.

Tänk att kunna kliva ner i Vätterns iskalla vatten direkt från egen solaltan. Livskvalitet.

Från östgötasidan ser vi knappt Västergötland, ännu mindre Hjo. Men härifrån reser sig Ombergs mörka siluett tydligt över horisonten.

Vi lämnade Hjo centrum och åkte till Stampens kvarn, drygt två kilometer upp längs Hjoån. Vi hade hört talas om ställplatsen och restaurangen.

Välkomnandet på ställplatsen och den fina servicen gjorde att vi inte ångrade oss att vi lämnat turiststråket nere vid vattnet. Och maten var gudomlig! Kon vi åt hade de varit med om att stycka själva. Det mesta på menyn är lokalt producerat. Deras variant av klassikern Toast Skagen var den bästa vi någonsin smakat på.

Elin och Fredrik driver en krog i toppklass, vilket folk i omgivningen förstått, så de kör dubbla sittningar vid lunchtid. Men de önskar sig fler gäster på kvällstid. Och det kommer, lovar jag. För miljön och maten höjer sig över det mesta vi upplevt i sommar. Åk till Stampen!

Hjoån försörjer tre kvarnar med vatten från Stampen och ner till havet. Här vattenfall vid Grebbans kvarn.

Stampens kvarn ligger uppströms Hjoån. Det är en dryg halvtimmes promenad i naturreservatet längs ån ner till hamnen.

Läckö och Kinnekulle

Idag imponerades vi av Läckö slott och den lyx som rackaren Magnus Gabriel de la Gardie skaffade sig där på 1600-talet. En stor skojare och rövare var han förstås. Till sist tröttnade Karl XI på honom och tog  tillbaka alla de tusen gårdar, utom två, som de la Gardie roffat åt sig och fyllt med rikedomar han snott åt sig under stormaktstidens krig.

Lite imponerad var vi av konststycket att fylla patéer med levande fåglar, som släpptes ut när gästerna högg in på maten. Om jag inte var sådan fågelvän skulle jag nog testat det partytricket.

Vi tog vägen över Kinnekulle, glodde lite på utsikten och stannade i Hällekis hamn (glömde ta någon bild). Men hamnen var en besvikelse och den intilliggande spannmålssilons dån fick oss att åka vidare till Kinnekulles camping ett par kilometer längre bort. Här var det mysigt och badvänligt.

Vi anar vilka kalkflisor Kinnekulle är byggt av när vi ser de utstickande flaken vid campingens strand.

Tvärt slut vid Vänerns vågor.

Utanför badstranden står en fyr. Andfamiljen gör en lov mot stranden innan det är läggdags.

Men Sigrid känner sig modstulen och utanför. Detta är inte hennes revir. Hon längtar hem.

 Vänersolnedgång med väderstation.

Campingen ligger fyra kilometer väster om Hällekis i vacker natur. Mycket barnvänlig strand för den som har ungar i bilen.

Mot Spiken

Vi lämnade Ålleberg och styrde norrut mot Varnhem, vars klosterkyrka intresserar oss. 

Inte minst klosterruinen och örtagården är värda ett besök. Så tycker också ett antal amiralfjärilar som gillar bl a kardväddens blommor.

Benita ville återse Lidköping där hon tillbringade ett år för ca 40 år sedan när hon läste till fritidspedagog här. Mycket var förändrat, men rådhuset stod kvar.

Från Lidköping är det inte långt till Kållandsö och fiskeläget Spiken, där vi hittade en badbrygga längst ut. 

Det var inte kallare än att vi båda vågade oss på ett dopp.

Spikens fiskehamn är perfekt för både båtar och husbilar.

I en gästhamn är det ok, tycker jag, att bilarna får en mer undanskymd plats i bakgrunden. 

Ja, det är vi som är minst i mitten därborta.

När de rökta räkorna, laxen och det vita vinet ska njutas är det en god idé att lämna grusplanen vi parkerat på. 

Fala Falbygden

Hinder på vägen när vi lämnade Skutesjön. Vi fick vänta nästan en halvtimme medan de la på nytt oljegrus på vägen. Men vi har inte bråttom.

Lunchbuffé med en massa ostar och andra delikatesser. Så underbart gott! Vi är på Falbygdens Osteri i Falköping.

Så tänker jag mig Himmelriket.

Skönt att sitta i skugga med ett glas vitt och bara njuta av utsikten från Ålleberg mot Falköping och Mösseberg.

Liten segelflygare med pillesnopp.

Stor segelflygare på väg ut över slätten. Vi kallar honom Ikaros Lindh.

Linné var här. 1746. Men han satte inte dit tavlan.

Predikstolen, inte i klass med sin norske namne. Men ett gott stup ändå. I fjärran anar vi Hornborgasjön och Kinnekulle.

Ibland blir jag trött. Här går vi en underbar naturstig och möter inte en enda människa. Gräset är knappt nertrampat ens. Men vi vet var alla är. Ullared. Suck.

Ålleberg har en liten camping (130 kr natten med el) med ett litet café (40 kr för ett glas vin). Är dessutom segelflygarnas Mecka i Sverige. Inget dåligt stopp på en västgötaresa. Linné tyckte nog likadant (utan flyget).

Solnedgång över Falbygden.