Teater, släkt och gruva

Det bästa med ställplatsen vid Sunne Skis tidigare motellanläggning (numera Evas Diner) är att det finns 70 platser. Vi har varit här tre gånger och vi har aldrig varit mer än fyra bilar/husvagnar här samtidigt. I högsäsong.

Och vi har två kilometers cykelväg till teatern (Berättarladan).

Om du varit här förut, så vet du väl att det finns en sandstrand nere vid älva, säger Eva när vi checkar in. Sandstrand?

Jag blir sugen på dagens rätt vid Evas Diner. Nävgröt. Värmlands landskapsrätt och anledningen till att jag aldrig följde min brors exempel och flyttade hit. Men mätt blir man. Skrädmjölsgröt och fläsk som legat sex veckor på en kolmila.

Västanå teater är höjdpunkten på resan. En saga om en saga, berättelser ur Selma Lagerlöfs produktion. Med Marika Lindström som Selma.

Vi är som vanligt nästan först. Men baren öppnade nyss.

Vänner från Norrköping strömmar till. Och mer folk.

Samling i salongen. Hanna Kulle hälsar oss välkomna och ber oss stänga ner mobilerna och inte ta bilder under föreställningen.

Jag hinner med en ”selfie”.

I pausen. Det är 50-års jubileum för Västanå teater och vi är med på jubileumsmiddagen: Benke, Marinella och Pino.

Ser gott ut.

Menyn. Till det ett glas Barolo.

Ok, Pino Costalunga. Skål igen! Roligt att ses.

Vi har sett andra akten och ger stående ovationer. Det var bra, men inte det bästa vi sett här. Lite episodiskt och svårt att följa. Musik- och dansnumren som vanligt allra bäst. Men alla jublar ändå. För det är ju en fantastisk teaterupplevelse, trots invändningen.

Vi tar en godfika i Höje på väg till Hagfors. De har fantastiskt bröd och ost från Lakene ostgård. 

Nästa höjdpunkt på resan är svår att ge rättvisa i bild. Men vi har alltid så många berättelser att dela med broder Leif och hans fru Ulla i Hagfors. Det är ännu oklart vem som pratar mest, storebror eller jag.

Frukost i Hagfors. Storebror regerar. Det spelar ingen roll hur många jag chefat över och kommenderat i min yrkeskarriär. Här är jag alltid lillebror. Det är så det är.

Bästa värdparet och bästa ställplatsen (privat) i Värmland. Vi ses igen. 

Molnet på himlen är att Leif, 79, hellre vill vara i Uppsala och springa Femdagars (orientering). Men kroppen har sagt nej i år.

Vi har handlat i Filipstad och tagit fikapaus i Svartå (mellan Degerfors och Laxå). Nu har vi stannat vid en märklig ställplats vid Zinkgruvan i Askersunds kommun.

Efter några timmar i bilen ska det bli skönt med ett dopp.

Vi simmar med svanar (men de är gjorda av plast och är helt ofarliga). Håller gässen borta, påstår Roland som skapat ställplatsen tillsammans med frun Ulla-Britt. De är här varje dag och sköter om den. De har själva skapat platsen med lite ekonomisk hjälp från gruvbolaget, som tycker ställplatsen är god marknadsföring av orten Zinkgruvan.

Bolaget är Lundin Mining som äger gruvan sedan 2004. Belgiska Vieille Montagne drev den från 1857 till 1994, då ett australiskt bolag tog över under några år. Idag arbetar ca 450 personer här och affärerna går lysande, enligt förre gruvarbetaren Roland. Gruvan är för övrigt 1300 meter djup. Här bryts zink, bly och sedan några år också koppar. 

Det finns ett gruvmuseum, som vi får besöka nästa gång.

Rökt röding från Höje i Värmland. Amandinepotatis från Ica i Filipstad och riesling från Rheingau. Nivån är hög när vi blir kulinariska.

Jag tömmer flaskan nere vid bryggan. Det är hyfsat fint.

Underbart i Zinkgruvan. Odds på det?

Resan i sammanfattning. Norrköping-Hallsberg-Molkom-Rottneros-Hagfors-Zinkgruvan-Norrköping.

Var beredskapen god?

Brattforsheden är ett landskap format av isen. Antingen höga grusåsar, djupa raviner eller platta tallmoar. Vi har parkerat på en sådan och promenerar mot ett café.

Vi ser formationer skapade av människa, inte inlandsis.

Vi har hamnat på Fält 16, det enda av drygt 20 krigsflygplatser som finns kvar i någorlunda ursprungsskick. De här flickorna (eller lottorna) ska berätta mer för oss.

Redan före andra världskrigets utbrott 1939 hade flygvapenchefen i Sverige föreslagit en förstärkning av vårt luftförsvar. I september 1939 påbörjades arbetet här på Brattforsheden. Här skulle skapas en av 23 krigsflygplatser i Sverige. Denna skulle stå klar sommaren 1941, men de tyska anfallen på Danmark och Norge påskyndade arbetet och redan i juli 1940 kunde den tas i bruk.

Detta ser ut som en ladugård, men det är en flyghangar. Fönster och dörrar är bara målade. I själva verket kan hela långsidan firas ner och öppnas upp för flygplan. För att förvilla eventuellt fientligt spaningsflyg skulle hela krigsflygplatsen se ut som ett helt vanligt lantbruk.

Vi är en liten grupp som guidas runt flygplatsen. På frågan om flygfältet fortfarande ingår i vårt totalförsvar blir svaret: ”ingen kommentar”.

Bofors 40 mm, en av fyra luftvärnskanoner som fortfarande står kvar i sina värn.

Utsikt mot flygplatsen från en av kasernerna.

Kommunikationscentral för 80 år sedan. Den bärbara telefonen (dock inte trådlös) på lilla bordet känner jag igen från min lumpartid. Den användes fortfarande på 1970-talet,

Standarden i fält var inte hög. Hur många som bodde här vet vi inte säkert. Men med tanke på att flygplatsen hade värn för 27 flygplan måste det ha varit ganska många personer.

Samma resväska hade vi på vinden hemma. Det var i den min storebror och jag hittade pappas tjänstepistol någon gång på 50-talet. 

Exakt kopia av min första skolväska. Får mig att misstänka att pappa hittat den på regementet (P2 i Hässleholm). 

Många flygplan att hålla koll på.

Vår lilla grupp säger tack och farväl efter guidningen.

Det är inte många hundra meter från Fält 16 till Caravan Club-campingen Mangenbaden.

Vi får en bra plats med utsikt över Mangen med …

… en egen stig ner till badplatsen (vår bil i mitten däruppe) …

… som måste vara en av de finaste i Värmland.

Solen går ner över Mangen och några tar dagens sista dopp.

Saker ni inte visste om Hallsberg

Ny resa. På väg mot Värmland tar vi en paus. Vi tittar in i ett hus i Hallsberg och hittar …

… ett galleri med konst av Lena A Linderholm kallad ”Livets fröjder”. Visst är det vackert, men kanske inte riktigt i vår smak.

In kommer Gösta. Maken och gladjazzliraren som gick bort för ett par år sedan. Inte vår musik, kanske. Men paret Linderholm har vår respekt. Älskade av många. Bra jobbat.

Det är en trappa upp saker börjar hända. Detta hus är ett konstverk.

Ritat av Ferdinand Boberg, en av våra främsta arkitekter (Waldemarsudde, Rosenbad, industriutställningen i Norrköping 1906 och massor av andra verk). Vi är förstås i Bergööska huset, byggt 1889.

Detaljer avslöjar mästaren Boberg. Som frisen däruppe.

Detaljer avslöjar också att en annan konstnär verkat i huset. Någon som arbetade främst med textilier.

De har aldrig bott i huset, men deras band hit är starka och de har skapat mycket av husets attraktionskraft idag. De är Carl Larsson och Karin Bergöö, senare Larsson. 

Karin Bergöö föddes i Örebro, men växte upp här i grannhuset i Hallsberg, det vita huset. Dotter till Adolf och Hilda Bergöö. Hon blev en okonventionell allkonstnär. Började med att måla, men sedan hon gifte sig med Carl ägnade hon sig mest åt mode, inredning och textilier. En kvinna skulle ju veta sin plats. 

Karins pappa Adolf lät bygga huset, kanske för representation. Det blev Karins bror Per med familj som bodde i huset. Den stora festsalen pryddes med målningar och möbler ritade av svärsonen Carl sedan han och Karin återvänt till Sverige från Paris (Grez) där de träffades. 

Idag förknippas ju paret Larsson med Sundborn i Dalarna. Men det var först ett sommarhus som de så småningom, i mogen ålder, gjorde sig bofasta i.

Vi lyssnar lite på guidens berättelse om målningarna.

Att Karin, som födde åtta barn, hann med att med att skapa så mycket konst i olika genrer är nästan obegripligt. Carl hade väl all tid i världen att måla. För mig är Karin större för hon gjorde så mycket mer. Åtminstone tolkar jag historien så. Till exempel intresserade hon sig mycket för matlagning och måste ha varit en av de första kvinnorna i landet att laga pasta. Läs hennes recept:

”Jag skulle sätta mig ned och tala om att jag kokar makaronerna så långa de äro (för ned dem så småningom) i ganska mycket kokande och saltat vatten, heller öfver dem någon mustig oredd sås och äter dem till det stekta köttet (bäst tupp). Rifven ost serveras särskildt. Peppar!”

Vi tittar ut genom fönstret. Men? Det här stämmer ju inte. Det är fel utsikt. Vad är det vi ser?

Här är ju Bergööska huset. Vi ser en modelljärnväg över järnvägsknuten Hallsberg, som den ser ut idag. Ett pågående projekt. Här finns 1,2 kilometer räls, 300 växlar, 40 lok, 200 vagnar, 400 figurer etc. Skapat av en förening med 25 medlemmar!

Hallsberg skapades ju av att järnvägen drogs fram här och stambanan Stockholm-Göteborg mötte godsstråket genom Bergslagen. Det var det som Adolf Bergöö byggde sin framgång på när han skapade sitt handelshus här. Stationshus har funnits här sedan 1860-talet. Detta skapades 1886.

Stationshuset IRL, 2022.

Bakom Bergööhuset, under röda taket, finns modelljärnvägen.

Vi behöver bara titta ut genom fönstret för att känna igen oss.

Fantasin har skenat iväg för farbröderna (antar att det är mest farbröder) som bygger modelljärnvägen. En del av modellen har ingen motsvarighet i verkligheten. Här har de bara haft roligt.

I Bergöös trädgård kan man hyra odlingslådor. Många odlar kryddväxter här. Bra idé!

En runda i Hallsberg. Inte mycket att se, förutom det vi sett. Men vi gillar stråhattarna på lyktstolparna. En hyllning till hattmakerskan Elise Sahlqvist, vars hattfabrik låg bredvid Bergöös hus från ca 1880 till 1920.

Vi återvänder till Hallsbergs kanske största personbil just nu. Vårt hem.

Ingen badar i Tisaren idag. Inte ens svanarna. Vi har hamnat på en camping för natten. Caravan Club Tisarbaden, en mil söder om Hallsberg.

Solen tittar fram och höjer temperaturen. Hittills har det varit nästan 20 grader lägre än vid Ydrefors i förra veckan.

Välordnat som alltid på Caravan Clubs campingar. Hög klass på servicehusen därborta.

Sjön Tisaren söder om Hallsberg. Vi som brukar bada i Tisnaren, sydväst om Katrineholm …