onsdag 10 augusti 2022

Släkt (i Dackeland) och vänner (i Rosendalen).




Den här resan kör vi baklänges. Först på resans femte dag når vi nämligen målet. Karsemåla Östergård i Långasjö socken i Emmaboda kommun. Vi börjar här. Ha tålamod eller stäng ner. Det är 45 bilder. Men sååå spännande!





Vi hittade den, gården där min farmor Gerda Serafia Johansson (1881-1944) växte upp.




Att vi är på rätt plats vidimeras av grannen Staffan Jonasson, bofast här sedan drygt 30 år. Han visar oss också en bok om gårdar och byar i Långasjö …




… som ger oss svart på vitt att huset byggdes av Johan August Johannesson 1893. Han var Gerdas pappa, alltså min farmors far. Innan han tog över här bodde han på torpet Bondemåla en bit bort längs vägen. Där föddes han år 1860.





Karsemåla Östergård och grannhuset, där Staffan bor.






Men Gerda Serafia föddes inte i Karsemåla, utan här i Foglasjö, som ligger i Vissefjärda socken. Hon var dock bara några månader gammal när hon flyttade från Foglasjö.





Det finns några hus. Blandad bebyggelse i Foglasjö …





… men ingen, inte ens bonden som for förbi med sina djur, minns någon Foglasjö Vestregård, så gården eller torpet är säkert borta sedan många år. 




Så mina rötter fick aldrig fäste i Vissefjärda, utan här i Långasjö. De gamla kyrkstallarna här hotades av rivning när en ny väg skulle dras fram. En av längorna revs, men den andra lyckades hembygdsföreningen rädda. Den flyttades och är sedan 1968 ett vandrarhem. Numera med STF-skylt.





Långasjö hembygdsförenings största sevärdhet är annars Klasatorpet. Men vi tar det nästa gång (B mår inte bra idag, covid?).





Jag gör en snabbvisit på den fina lilla handelsträdgården Fiddekulla på andra sidan Vissefjärda. Vi tar fikat här nästa gång.





Vi åker ju baklänges i tid. Nu är det igår kväll. Solnedgång över sjön Törn.






Vi bor tre nätter på den fina lilla campingen i Vissefjärda, Törestorps camping. Den drivs, som det mesta i Vissefjärda, av samhällsföreningen.
Här är helt fullt, vi hade tur som fick plats. Minst hälften av gästerna här pratar tyska.




Det är välordnat och fint. Servicehuset är nytt och fint (det gamla brann i februari 2019). Samhällsföreningen är bra på det mesta, utom att ta betalt. Vi betalar 200 kr natten. Det är faktiskt alldeles för lite.





Campingens badplats i sjön Törn. ”Turn, turn, turn. To everything there 
is a season” (The Byrds, 1965).





Våra vägpunkter i Vissefjärda och Långasjö.





Vi är inte färdiga än. Det här är Vissefjärda kyrka i nuvarande form från 1773. Men delar av grunden räknas till 1300-tal.





Kyrkan ligger vid Kyrksjön, förstås, en del av Lyckebyåns vattensystem. Ute på holmen finns en vacker minneslund.







Vi har aldrig sett en vackrare kyrkogård än denna.





I ån blommar röda näckrosor. Som en tavla av Manet?





Minnessten efter Nils Dacke, rebellen som satte sig och stora delar av Småland, Öland och södra Östergötland i uppror mot Gustav Vasas hårda politik gentemot allmogen i Sverige. Han var småbrukare från Södra Lindön i Vissefjärda socken. Härifrån startade han upproret mot kungamakten. Hembygdsföreningen satte hit stenen 1973.







Den nya bron från kyrkan till kyrkstallarna sattes dit för bara ett par år sedan. Den gamla stenbron rasade redan på 30-talet och ersattes av träbro och till sist av pontoner.




Vi är framme vid kyrkstallarna, som är ett fantastiskt museum, skapat av hembygdsföreningen i Vissefjärda. Har jag sagt det förut? Hembygdsföreningarna i Sverige är våra viktigaste bärare av kulturarvet. Slott och herresäten gör sitt, men hembygdsföreningarna förvaltar folkets kultur. Det finns över 2000 hembygdsföreningar i Sverige. Utan dem hade vi varit historielösa. 





Det här är Leif från Klippingsbo, som en gång var en av de största byarna i socken med över 300 invånare. Nu omkring 30. Han är vår guide när vi besöker hembygdsmuseet.






Den gamla ångmaskinen från 1880-talet kunde driva både brandsprutor och skördetröskor. Fungerar fortfarande, när hembygdsföreningen vill.







Det finns så mycket att se i Vissefjärda att man kan skriva tjocka böcker om det. Faktum är att det är precis det hembygdsföreningen har gjort varje år sedan 1950. 
Här visar Leif oss en drängasten. Om en yngling inte kunde lyfta den dög han inte till dräng. Den lilla stenen är förstås en pigasten. Efter att ha gått igenom hembygdsmuseet i stallarna och sett hur livet gestaltade sig förr är jag övertygad om att den stenen vägde lätt för pigorna här.







Han är inte vacker, den enarmade upprorsmannen Nils Dacke. Är det kanske mamma Elin som står bakom honom? Hon bodde i byn Hult, där min farmors mor föddes. Vi kanske är släkt?







Två glada damer driver sommarcafé vid kyrkstallarna. Det är sista dagen med sommaröppet.




Våfflorna var väldigt goda.






Några hundra meter bort ligger Kyrkeby bränneri. Det startade 1791 och drevs till 1971, då nya pålagor stängde alla brännerier i landet, utom det i Åhus. Ägarna till Kyrkeby lät allt stå kvar som industriminne och skänkte bränneriet till Vissefjärda hembygdsförening. Som startade det igen år 2005! Skål!





Jag hänger på låset. Men det är stängt. Men vi har en flaska därhemma. Gott potatisbrännvin till sillen.








Också i Vissefjärda: ett café som serverar fika, mat …





… och underbart god hemgjord choklad.





Vi har satt ut stolarna vid plats 17 på Caravan Clubs camping vid Bjursund, Lofta. Kom ihåg att vi reser baklänges. Det är onsdag.






Nära till ett fräscht servicehus är bra att ha.






Bad i havet, även om vi inte ser horisonten. Vi är ju inomskärs.





Stilla morgon på campingen. Vi väntar på solen.





Bjursund. Mellan Gudingen och Syrsan. Så heter de stora fjärdarna här.







Vi fortsätter att backa bandet och är tillbaka där resan startade:

”Vi är på väg söderut för att följa upp min släktforskning i några småländska socknar. Men före släkt kommer vänner. I alla fall idag när vi besöker en plats med det vackra namnet Rosendalen och Gunilla häller upp välkomstdrinken”. Så skrev jag innan jag vände på hela resan. Ni som inte känner oss kan gå nu.







Skål, vänner sedan många år. Vid kortändorna sitter Rosendalsborna Peter och Gunilla och på ena långsidan, mitt emot B, vännerna Ulla och Thomas.





Nu ska det bli fest. Oj, kräftskiva tydligen. Surprise!






Klart att vi blev glada då. Benita fick Thomas till bordet …





… och Peter dessutom! Medan solen går ner bakom Wikströms dass.





Själv hade jag de väna damerna Ulla …





… och Gunilla till bords. Ta en bild innan det blir en röra av allting, Gunilla. Ska vi inte börja sjunga snart? Peter har ju satt ihop en ”psalmbok” åt oss. Gud, så roligt vi hade!




Rosendalen, Torpa badplats, Örntorpet och bryggorna vid Fiskartorpet, Engelholm. Här har vi haft det fint i många år. Vi, A&B, sedan 1985.





Jag avslutar dagens tankar med en kvällsandakt vid Törn.














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar