Vi åkte tillbaka en dryg mil för att svänga mot Fatmomakkes samiska kyrkby. Fem kilometer blöt grusväg. Så nu har vi den skitigaste husbilen längs Vildmarksvägen.
Nu har vi en bit att gå från parkeringen till kyrkbyn …
… som ligger därborta i diset vid Kultsjöns strand.
Över floden in bland träden.
Trulls vill aldrig gå bortåt. Men hemåt får han alltid bråttom. Vi måste bära honom iväg någon kilometer, sätta ner honom och försöka hänga med hemåt. Ser ni vargen under trädet till vänster? Den är riktig. Men hund.
Vi går till Länsmansgården. Det var här samerna fick möta den svenska överheten.
Länsman Per Anton Hellgren står kvar innanför dörren. Hur länge han plågade samerna vet jag inte, men han blev så småningom rikdagsledamot för Lantmannapartiet.
Vi hittar upp mot Fatmomakke kyrka. Här fanns först enkla kyrkkåtor och mindre kapell innan den nuvarande kyrkan stod klar 1884.
Får man ta hunden med sig in i kyrkan? Vi vet inte, men när han börjar skälla ut Jesus väljer vi att gå ut.
Vi beger oss i stället till en s k visningskåta, där vi kan se hur samerna bodde när de var här. Spartanskt.
Men de hade i alla fall lapphund.
Vi traskar vidare och hittar ett hus på ben. Sydsamerna kallade dem buerie. Andra namn är attje, stolpbod eller gåsfotsbod. Avsikten var att hålla de vilda djuren borta från maten.
Vi förstår varför de kallades för gåsfotsbod. Man använde stubbar med rötter kvar.
Det finns ett 80-tal kåtor i skogen bakom kyrkan. Idag är de privatägda och låsta. Många av dem säkert bättre inredda än visningskåtan.
Men de finns de som är olåsta …
Vi tittar in i ett litet kulturhus med museum över samisk kultur.
Det intresserade inte Trulls det minsta. Var matte tog vägen är viktigare.
Vi återvänder till parkeringen där det ligger en glass- och souvenirshop som nu har hunnit öppna.
Caféet, däremot, öppnar nog inte idag. Stängt för säsongen? Redan?
Vi styr mot den verkliga vildmarken genom ett landskap av begynnande höstfärger.
Vi spanar efter björn (som vi nästan såg igår, bilen framför oss gjorde det medan vi körde om) och renar.
De enda renar vi såg betar däruppe. Ser ni dem?
Nu är vi uppe på Stekkenjokkplatån.
Det kommer husbilar hela tiden. De flesta stannar en stund och åker sedan vidare.
Det blåser nämligen så att vi får hålla hårt i hunden för att han inte ska blåsa bort.
Vi är uppe på toppen, men själv störs jag av den stora stenbarriär av människohand som dominerar utsikten.
Det finns bättre ställen att stanna på för den mer äventyrlige.
Vi gör ett kort stopp till uppe vid den s k Stekkenjokkbunkern, som är en sorts förstahjälpenkit.
Högsta punkten på Vildmarksvägen är här 876 meter över havet (men min GPS sa 878 möh strax efter).
På vägen ner från Stekenjokk stannar vi vid Gaustafallet, som dånar en kort bit från vägen.
Vägen ner till fallet är för brant för mina knän, men B vågar sig fram och tar ett par fina bilder.
Vi åker till en liten camp vid Ankarvattnet, men väljer att dra vidare då det var helt folktomt här. Vi trivs bland folk. Det blåste fortfarande väldigt mycket.
Vid Stora Blåsjön hamnade vi mellan grannar från Kolgårdens camping …
… och från Klimpfjäll. Husbilsvärlden är trots allt inte så stor häruppe.
Vi står direkt vid Stora Blåsjöns reception och tar en kort promenad med Trulls.
Den hunden charmar alla.
Imorgon ska vi besöka Ica, 35 meter bort.
