Redan tidigt (nåja, efter åtta) på morgonen är de där. Barnen. Vi har fått en ny plats i raden närmast sjön med lekplatser framför oss. Men det är bara mysigt. Vi har ju dessutom BLÅ HIMMEL!
Vi tar er, som utlovat, till paradisets port. Detta är ingången till Halltorps hage.
Ibland är det skönt att göra det enkelt för sig. Så jag lånar några rader från Länsstyrelsens hemsida:
”Halltorp är en av de artrikaste platserna i landet. Många av invånarna är små och gör inte så mycket väsen av sig. Lavar och mossor som växer på trädstammarna, svampar som dyker upp på hösten i den kalkrika myllan. Och insekter som lever större delen av sitt liv inne i trädens stammar, grenar och rötter. Fast det finns förstås undantag. På våren håller småfåglarna konsert i den skira lövskogen. Då blommar också mänder av sippor, S:t Pers nycklar och tandrot i lövängen”.
Stort och smått. Gammalt och ungt. Några av ekarna är många hundra år gamla och nästan, eller helt, döda. Men de kryllar av liv. De flesta av oss som vandrar här märker ingenting. Bara att det är grönt och att det kvittrar hela tiden.
Detta är en optimal miljö för många fåglar. Jag noterade ca 40 arter under vår promenad. Jag ska inte räkna upp alla här, men vill nämna några som gjorde mig glad. Vi hittade ett bo med ungar (vi hörde dem) av mindre hackspett. Samtidigt sjöng mindre flugsnappare. Vi hörde många halsbandsflugsnappare (men ingen vanligt svartvit) och gärdsmygar sjöng överallt. Grönsångare är talrik, liksom bofink, lövsångare, rödstjärt, svarthätta, rödhake och gransångare. Inte helt vardagliga arter som stenknäck, trädgårdssångare och gulsparv lät höra av sig. Men vi hörde ingen gök!
Stigarna slingrar sig fram. Det är grönt, grönt och grönt. Skönt.
S:t Pers nycklar är det gott om, den enda orkidé vi hittar.
Förutom den färglösa nästroten, förstås.
Krokek ligger ju norr om Norrköping. Inte här.
Vi tar en fika vid krokek. Trulls tycker det är riktigt mysigt i skogen. Ibland går han alldeles själv (ni vet förstås att detta är den enkelriktade hunden som sällan går någonstans om det inte är hem).
Längs stigen finns en skog av avenbok. Det hittar man nästan bara här på Öland. Vad jag vet.
En vägg av hagtorn och ek avlöser avenbokarna.
Rundhagtorn och hav. Bra kombination.
Stövelstigen gör skäl för sitt namn efter regnet. Tyvärr. Jag går som vanligt i sandaler.
Många vårblommor (sippor, gullvivor, vårärt) har blommat ut. Vi utser buskstjärnblomman till dagens blomma. Finns överallt här. Anspråkslös, men ändå en art som säger att detta är en fin lund.
Skogsskräppan ser mest ut som ogräs, men det finns fröer till den att köpa, då till trädgårdsanpassade sorter med färgade blad och annat lullull.
Vi hittade ingen guckusko. Gick väl inte på rätt stig, eller så är det för tidigt i denna kalla vår. Men det finns många fina gräs för finsmakarna. Som luddlosta.
Efter någon timme i hagen skymtar vi åter campingen. Vår bil är parkerad på plats 302, strax nedanför flaggstängerna. Det ser nära ut, men ni vet. Min kamera. Det är nästan en kilometer dit.
Skönt att vara hemma igen och beundra utsikten och se barnen ha roligt. Många störs av barns rop och skrik. Jag fattar faktiskt inte hur man kan bli störd av barns lek.
Det är Folknykterhetens dag, så vi dricker vatten till grillbuffén. Inte!
Jag hittar en liten rund sten vid mina fötter och kastar den mot stengärdsgården, men …
… den studsar tillbaka och landar här. Det är alldeles sant.
Solen lägger sig, men barnen fortsätter hoppa så länge det finns luft i kudden (den töms under natten). Fick lust att hoppa själv, men det är för långt till akuten och troligen lång kö där nere i Kalmar.
Hopplöst god natt.
I morgon tänker vi utforska en plats varken vi eller ni visste fanns.
Roligt om ni hänger med.
