På trollens berg

En dag hemma, så gav vi oss iväg igen. Utan bestämt mål längs E22 söderut. Första stopp blev Gamleby, som vi alltid åkt förbi. Det är pittoreskt kring torget ...

... och längs gatan ner mot ...

... Unos park, uppkallad efter tandläkaren Uno Malmberg (1909-1991). Uno var en mycket engagerad föreningsmänniska, involverad i det mesta på orten. Parken invigdes 1993 av hans systerson Magnus Härenstam.

Ungefär som Ramunderberget höjer sig över Söderköping, dominerar Garpedansberget Gamleby. Här finns en stig kantad av troll, skapade av konstnären Jan Pol (egentligen Jerzy Przybyl).

Ett 80-tal figurer är placerade längs stigen upp till utkiksplatsen på berget.

Stora och små troll övervakar våra steg.

En demagog på berget ryter åt förskräckta smånissar.

Det vimlar av fantasifulla trolltyg.

Högt upp lyssnar trollen andäktigt på en kvinna (nej, inte Benita), som förhoppningsvis sprider godhet på berget.

Ovanför rastplatsen spanar det sista trollet ner mot Gamlebyviken.

Ett annat troll spanar längtansfullt efter frihet.

Innan kvällen kommer har vi strandat på en ställplats i Timmernabben.

Här står vi några meter från havet, som skymtar bakom vassen.

Flera öar påminner oss om att storskarven endast häckade här i Kalmarsund tills långt in på 80-talet. Till och med en skarvskiten ö kan vara vacker i kvällsljus.

Vi står vid Timmernabbens festplats som har gamla fina lyktor, som dock knappast fungerar längre.

God morgon

Fin morgon vid Ekholmen.

Ljuset! Stillheten!

Det ser tomt ut, men det finns mycket att titta på och lyssna till.

Bäst i hela skärgården

Underbar morgon vid Bondekrok. Här brukar ligga minst fem-sex båtar under högsäsong. Ibland fler, nu bara vi.

Ekarna på Ängholmen speglar sig.

Barösund med fyren och tullhuset. Lena är inte hemma på Mäskholmen till vänster. Jobbar väl.

Barösund mot glittrande hav.

Sandö fyr, strax vet vi om det är ledigt vid Ekholmen.

Klart det är ledigt. Det är ju nästan bara vi ute. Men vi har sett några andra seglare idag.

Det är nästan för bra för att vara sant. Havshorisont med Häradskärs fyr.

"Servicehus" med diskret havsutsikt.

Pedagogik: den ljust gröna fågeltoppslaven breder ut sig där fåglarna släppt sig. Men inte precis där de satt. För mycket slitage från fågelföttter för att laven ska fästa sig? Eller för stark gödseleffekt?

En ensam seglare stävar mot Gotland eller tar han av söderut mot Hägerökarten och farleden mot Västervik?

Vår "ställplats" från utkiken.

Någon spanar in det smala sundet mot Södra flagen.

Pedagogik: jättegrytor bildades när inlandsisen drog sig tillbaka. Ibland ligger stenen som urholkat berget kvar därnere. Men inte här. Någon, inte samma som på förra bilden, har mätt djupet på grytan. Svaret: ca 60 cm.

Oj, nu kommer kompisarna Pelle & Eva.

Vi tänder grillarna...

...och har det mysigt medan solen sänker sig över de yttersta skären.

Eva och solnedgång.

Sigrid förundras över nästan full måne.

Måne, Häradskärs fyr och radiomast på en gång.

Ensamma i Gryts skärgård

Efter viss tvekan, och väntan på att verkstaden skulle lämna tillbaka vår husbil, gav vi oss ändå iväg mot skärgården med Olivia. Båten. Jag lovar, det var inga andra båtar i närheten. Däremot läser jag på ett forum att det var fullt på ställplatserna inne i Valdemarsvik. Säkert mysigt där också ...

Vi tar en promenad i fårhagen på Ängholmen. Sigrid vågar sig inte ut ensam bland fåren, utan följer oss på stigen.

Vad kom molnen ifrån? Det skulle ju vara stjärnklart.

Månen kommer att vara fullare imorgon.

Det är tomt i husen på Bondekrok och bara vi i byviken. 

Ändå är det sommar fortfarande.

PS. Svårt att blogga, problem med uppkoppling och överföring av bilder, glömt en del utrustning. Det kanske dröjer innan jag lägger ut fortsättningen av vår seglats. DS.

Lång väg hem

Vi ger upp vår resa för den här gången och styr de dryga 60 milen hem. Här passerar vi Lassekrog, som förr, när vi kom söderifrån på väg till Bruksvallarna låg väldigt långt norrut och i ödemarken. Nu kändes som om vi var tillbaka i södra Sverige igen. Här har vi ätit några gånger och gillat det ...

... men vår favorit på den här vägen är Lilla K I Bollnäs. Jag är omåttligt förtjust i den här restaurangen som ligger i en av häftigaste trädgårdsbutikerna som finns i landet. 

Vi tajmade in en fikapaus med bästa båtvännerna Eva och Pelle vid E4 strax söder om Tönnebro. Vi på väg söderut, de på väg norrut. Det var roligt att träffas så här.

Målet är nått. Sagosoffan med mormor, Lexi och Jamie. Trots allt den bästa ställplatsen av alla!

På väg igen

Männen på Elektro-Diesel i Steinkjer fixade dieselläckan åt oss. Men de var konfunderade. De bytte dieselfilter och påpekade att när det gjordes senast hade någon satt tillbaka den gamla packningen. Något jag måste ta upp med min serviceverkstad hemma. De här killarna har min respekt! Verkar vana vid att posera med turister också ...

Vi tog genvägar till Sverige. Det var bitvis både brant och smalt. Överallt forsar.

På svenska sidan tog vi en genväg över fjällterräng. Nästan fem mil gropig grusväg mot Duved/Åre. Vi tänkte att vi skulle tagit den andra vägen. Tills vi träffade en man som gjorde det ...

Fikarast i Åre. Mer än så här hade vi faktiskt inte lust att se av en förvuxen skidmetropol. Inte vår stil. Åreskutan är säkert magnifik, men kan aldrig mäta sig med Vrinnevibacken.

Svenstavik, söder om Storsjön (det är visst här odjuret bor), är ett föredöme när det gäller ställplatser för husbilar. Fyra platser med god service nära Ica och bolaget. Men inget val för oss när det gäller  övernattning (även om vi gillade Svenstavik, huvudort i Bergs kommun). 

Campingen i Rätan några mil söderut var därmot perfekt. Vi gillar att stå på hösttomma campingar. Vi var fem hisbilar/husvagnar. Värt några kronor att ha el, wc, dusch och kök för disk, även om vi har det mesta i bilen. Jag tog till och med ett dopp i sjön. Dessbättre inte förevigat.

Vi hittade solen, som vi inte sett mycket av i Norge. Om det inte varit för alla trevliga norrmän vi träffat skulle jag nog hållit med Moltas om att det är ett jävla rövarland. Fina utsikter, visst. Men krokigt och dyrt. Och inga älgar, trots att det finns tisentals sådana här skyltar:

Vad tycker de tyska turisterna? Inte ens en överkörd grävling kunde vi hitta. Och alla norrmän tycks lida av astma har vi hört. Inte konstigt med den luftfuktigheten. Det är synd om norrmännen. Vädret är för jävligt. Inte konstigt att de blivit överjävliga på skidor. De ha väl försökt fly i tusen år. Till Sverge.

Det bästa är att vi bara har ca 60 mil hem till "bebisarna" i Norrköping.

Love U All