I lördags (9 maj) mastade vi på Olivia. På sedvanligt vis utmanade jag min höjdskräck och klättrade upp i mastkranen för att sätta dit vår Windex. Om någon undrar varför jag inte gör det innan vi reser masten vill jag förklara: risken är stor att Windexen går sönder i så fall.
Olivia är klar, men Bönan har problem. De tappade ett undervant när vi hissade masten och vi fick dragga efter det i ån (vant är de stålvajrar som håller masten uppe). De kom inte iväg förrän flera dagar senare.
Trångt, men mysigt. I Storån måste styrman hålla tungan rätt i mun för att inte köra in masten i trädtopparna. Ibland är det bara en meters lucka däruppe. Fyra kilometer till Slätbaken och havet.
Årets första och soliga kväll i skärgården firas med en whisky vid Risö. Här brukar det ligga massor av båtar på sommaren, men den här natten var vi tre. Vi har dock aldrig varit här tidigare, trots att vi seglat i 30 år. Brukar undvika proppfulla vikar. Men nu var det ju nästan tomt.
Och nästa morgon, tisdag, var det faktiskt bara vi kvar. De andra gick tidigt. Vi gick för motor de sista 15 distansminuterna till vår brygga. Vi såg ytterst få andra båtar. En segelbåt på måndagen och en på tisdagen. Allt fungerar, även om vi ett tag var oroliga för att motorn var för varm. Till och med värmaren som vi fyllt på fotogen i för första gången på tolv år gick hur bra som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar