Mot Hjo

Frukost i morgonsol, med färska jordgubbar i andra halvan av augusti.

Det var första gången vi hade morgonsol på en hel vecka! Ändå har solen lyst varje dag.

Efter en färd i ziczac över slätter och mellan berg (vad sysslade gps:en med?) hamnade vi till sist i Hjo, fem meter från ån mitt i centrum.

Fjärde trästaden i år. Trosa, Nora, Eksjö (finns den kvar?) och Hjo. Jomenvisst.

Stilenlig bil i Hjo. Färgen matchar trästaden.

Hjo Tidning är inte Grönköpings Veckoblad. Eller?

Många lediga platser i hamnen. Sommaren lider mot sitt slut.

Tänk att kunna kliva ner i Vätterns iskalla vatten direkt från egen solaltan. Livskvalitet.

Från östgötasidan ser vi knappt Västergötland, ännu mindre Hjo. Men härifrån reser sig Ombergs mörka siluett tydligt över horisonten.

Vi lämnade Hjo centrum och åkte till Stampens kvarn, drygt två kilometer upp längs Hjoån. Vi hade hört talas om ställplatsen och restaurangen.

Välkomnandet på ställplatsen och den fina servicen gjorde att vi inte ångrade oss att vi lämnat turiststråket nere vid vattnet. Och maten var gudomlig! Kon vi åt hade de varit med om att stycka själva. Det mesta på menyn är lokalt producerat. Deras variant av klassikern Toast Skagen var den bästa vi någonsin smakat på.

Elin och Fredrik driver en krog i toppklass, vilket folk i omgivningen förstått, så de kör dubbla sittningar vid lunchtid. Men de önskar sig fler gäster på kvällstid. Och det kommer, lovar jag. För miljön och maten höjer sig över det mesta vi upplevt i sommar. Åk till Stampen!

Hjoån försörjer tre kvarnar med vatten från Stampen och ner till havet. Här vattenfall vid Grebbans kvarn.

Stampens kvarn ligger uppströms Hjoån. Det är en dryg halvtimmes promenad i naturreservatet längs ån ner till hamnen.