Gruvsjön i Häradshammar

Vi blev fyra husbilar för natten i Mem. Fler platser finns inte. Vi är bortom vägs ände. Allmän väg tog slut för 200 meter sedan. Det är väldigt lugnt. Vi är svenskar från Stallarholmen, tyskar från Hannover, svenskar från Västerås och Norrköping. Inte fler än vi kan hålla reda på oss.

Morgonen var stilla. Helt underbar. 

Först vid niotiden börjar det hända saker. Det är dags för veckans första slussning. Så här i försäsong (veckan ut) måste slussningar förbeställas. Det har besättningarna på två stora motorbåtar och en segelbåt (Marieholm 26) gjort.

För mannen i segelbåten är det första gången. Han är spänd och nervös, men med lite goda råd från slussvaktarna (de är två idag, möjligen är det inskolning) går det bra. Om fem dagar ska han lämna över båten i Sjötorp vid Vänern.

Slussvaktarnas manöverpanel. Men det mesta sköts med fjärrkontroll. Lägg märke till ordern med STORA bokstäver. Utan flagga lämnar ingen slussen. Men det är nog inte så allvarligt, ingen av båtarna som slussade nyss hade någon nationsflagga.

Eken framför oss på ställplatsen måste vara äldre än kanalen. En bjässe.

I en vägkrök några kilometer bortom Häradshammar skvallrar en anspråkslös skylt om ett stort kulturarv.

Vi är på väg mot något väldigt speciellt. Inga stora åthävor, inga blå skyltar, knappt en p-plats, inget café och ingen museibutik. Här hade inte mycket funnits att se och lära om det inte vore för ett gäng lokala entusiaster. Vad vore vårt land utan dessa hembygdsforskare?

De har uppenbarligen haft roligt när de skapade detta utflyktsmål.

Oj, ett sällsynt träd. Men det handlar inte om den frodiga granen vid skylten ...

... utan ormgranen är en gles stackare en bit in i skogen. Trädet har säkerligen sett bättre tider.

Nere vid Dalmyrasjön har de fixat grillplats och skärmskydd. Uppenbarligen väl utnyttjat, trots avsides läge. Men inget skräp. Vikbolänningar är skötsamma.

Gruvorna ligger på andra sidan sjön. Vi får själva dra oss över vid den getingmidja som är sundet mellan norra och södra sjön. En gång fanns en stenbro, men den har rasat.

Ja, läs själva.

Det är välordnat vid skärmskyddet, som ligger på Östgötaleden, så bidrag utgår säkert.

Strax är vi framme vid gruvhålet, som har mätts till 80 meters djup.

Här har brutits järnmalm mellan 1774 och 1907, först myrmalm och sedan svartmalm ur berget. Malmen fraktades, åtminstone under de senare åren, med tre hästskjutsar om dagen till Kättinge station för transport till Arkösund (dit järnvägen kom 1895). Därifrån skeppades den vidare, främst till Tyskland.

Det ligger fortfarande stora mängder slaggsten vid sjön. Bortom gruvhålet fanns en liten gruvby med två bostadshus med tio respektive sex rum. Dessutom bodar, stall, fähus - och en dansbana. Det var livat i skogarna förr.

Stigen mot gruvan kantas av många fågelholkar.

Det är vackert vid Dalmyrasjön. På andra sidan den södra delen av sjön ligger sedan många år en naturistcamping. Vi beger oss inte dit, utan tror att det är finare här.

Från Dalmyra är det inte långt till Sänkdalens ekologiska gård, känd för sin rapsolja och sin glass. Rapsoljan var slut i butiken, men glass fanns det gott om. Tack, kossera.

Målet för dagen är denna fagra ställplats.

Nåja, inte så illa som det ser ut. Här vid Vikbolandsstruts på Vånga gård står vi gratis, till och med med el. Det förväntas av oss husbilsgäster att vi ska handla i den fina gårdsbutiken, men det är inget krav. Både Sänkdalen och strutsfarmen är med i Swede Stops, som går ut på att man köper ett häfte som listar många gårdsbutiker och hantverkare på landsbygden. Sedan står du gratis för natten på dessa ställen. Förebild är bl a franska France Passion, som fungerar ungefär likadant. Man köper sig där rätten att fritt övernatta vid vingårdar.

På strutsfarmen finns ett par hundra strutsar. 

Komiska figurer eller hemska monster? Strutsarna ser lustiga ut, men de är väldigt stora och inte att leka med.

Leka får vi i stället göra på den fina lekplatsen, där vi hittar jättemöbler (förebild Astrid Lindgrens värld?) att klättra på.

Det finns smådjur att bedåras av, som kaninen Tussan.

Fågelvägen är det inte många kilometer mellan Dalmyra och strutsfarmen. Det är inte heller långt till Sänkdalen och väldigt nära kalkonfarmen vid Visätter. På Vikbolandet finns flera andra gårdsbutiker, så en utflykt i närområdet rekommenderas.

Men med bara dryga tre mil hem, så valde vi ändå att avsluta dagen bland 107 krukor hemma i Hageby. Men vi ska ut igen, sannolikt redan i morgon.