Sorg och glädje

Tidig morgon. Det är bara jag och skärfläckorna som är vakna.

Det är värt de 30 milen hit bara för att få återse dessa vackra fåglar.

Vi förbereder oss för några timmar vid stranden i väntan på att Sigrid ska komma hem. Vår katt har varit försvunnen i flera timmar, sedan vi släppte ut henne i natt.

Det är inte trångt. Inga solstolar, inga försäljare. Bara natur.

Fredrik Fredriksson har använt vintern till att anlägga en fiskehamn. Stort jobb på en sådan grund kust. 

Så grund att han just nu inte ens kommer ut med båten för att fiska flundror. Ett problem eftersom han har garn ute.





Vägen ner till Wikegårds. Blåeld uppfattas ju inte som en invasiv art, som till exempel blomsterlupin. Men faktum är att den är en införd art på stark frammarsch. Men den fanns här redan på Linnés tid och finns inte med på Naturvårdsverkets lista över invasiva arter.

Blåeld trivs med kornvallmo på denna vackra mötesplats. Jag cyklar omkring och letar efter Sigrid.

Vi hade gett upp hoppet om Sigrid. Vi satt och sörjde henne, övertygade om att räven tagit henne. Många på campingen var medvetna om att hon försvunnit, eftersom vi gick omkring och letade hela dagen. Vid åttatiden på kvällen kommer en man springande och berättade att han sett henne uppe vid uthyrningsstugorna. Om någon kan locka fram henne så är det Benita. Men trots att vi gått där och ropat har hon inte kommit fram tidigare. Vi har gråtit av sorg, nu kommer glädjetårar.

Stackarn. Hon är helt utmattad. Hon har nog varit rädd hela tiden. 18 timmar. Nu släpper vi inte ut henne på nätterna mer.