Nyfikna på Mjölby

Hemma från Hultsfred. Vi måste njuta några dagar av våra rhododendron. Har de någonsin varit så här magnifika? Fyrtionde gången vi ser dem blomma.

Vi hade också ett brev på posten från kommunens bygglovsenhet. Tillsynsärende. Någon har klagat på att våra rosor växer ut över trottoaren. Åtgärdat.

På äventyr igen. Vi parkerar centralt i en stad som kanske inte räknar med särskilt många turister. Men vi är nyfikna på ...

... den här utsikten. Svartån rinner genom Mjölby och ger liv åt staden som alla bara åker förbi i 120 på motorvägen. Och mitt i stan ligger hembygdsparken på en ö i ån.

Det är Mjölby. Vid sidan av Eslöv utnämnd till Sveriges tråkigaste stad (har jag fått för mig).

Men. Mjölby har charm. Fina hus ...

... och vatten rakt genom staden. Därborta en gammal kvarn, som blivit ...

... ett mysigt fik. Vi är nyfikna på Nyfiket och tar en lättlunch.

Tvärs över gatan från fiket ser vi något intressant.

En liten park vid ån. Här har staden celebrerat sitt 50-års jubileum 1970 genom att låta konstnären Elsie Dahlberg skapa skulpturgruppen ”Det kom en gång en mjölnare”. Jomenvisst! Vi trodde att Mjölby bara var en ful potatis i en rondell nära ingenstans. Men här har vi ju förstås ursprunget, vid den gamla kvarnen där vi just ätit lunch. Svartån och mjölnarna skapade Mjölby.

Det finns några pampiga hus med historia mitt i Mjölby.

Och kraftverk. Utan ån ingen kraft, utan kraft inga kvarnar, utan kvarnar inget mjöl och utan mjöl inget bröd. Hungersnöd!

Tillbaka i hembygdsparken. Detta är vandrarhemmet. Bästa boendet i Mjölby?

Honungsros, Rosa helenae, samma som vi har hemma, men något större. Smart exploderar den i vitt. Vi räknar med att vara hemma när det sker hos oss. Lovar er bilder.

Pigboden. Här bodde pigorna vid Mjölby Norrgård, som kvarnen hette. Fast inte precis här, huset flyttades hit 1927, tydligen.

Mitt i Mjölby. Låter banalt, men det är spännande. Nu far vi vidare, drygt två kilometer, till Skogssjöns naturreservat, bad och pyttecamping.

Nu ska vi gå Istidsspåret. Det är bara tre kilometer.

Det börjar bra med landskapsblomman blåklint rikligt längs en snäll stig.

Några barn, förmodar vi, har smyckat vandringsleden.

Tallen är 130 år gammal, enligt skylten. Mager, tycker vi som är vana vid häftigare tallar hemma i Vrinneviskogen.

Stigen fortsätter på toppen av en rullstensås. För ca 12 500 år sedan tog inlandsisen paus i sitt tillbakadragande här. Kvarvarande isberg skapade s k dödisgropar, framrusande vatten under isen skapade rullstensåsar. Det är ett spännande landskap med stor artrikedom.

Ibland blir det jättebrant. Hur brant det är framgår, som vanligt, inte av bilden. Nästan omöjligt att gå ner. Bara så att ni vet.

Upptäcker ett det finns Hitta ut-orientering här (märket längst ner). Jag hade inte med mig appen med kartan!

Det är när vi passerar den här skylten andra gången som vi börjar misstänka att vi gått vilse.

Vår räddning. Två damer som känner till varenda stig i den här skogen. Hon som går främst uppvuxen här, där morfar byggde sommarstuga.

 

•

Vi kanske hade hittat hem själva, men det hade säkert tagit längre tid och inte varit lika trevligt.