Att komma hem

Vi stannar inte borta länge. Det går inte i dessa tider och då syftar jag inte på något virus, utan på växthuset därhemma. Vi åker lite krokvägar hem, eftersom vi redan kan E22 utantill. Här vid Åsunden några mil sydväst om Åtvidaberg har vi inte åkt förut.




Här blir det gott med en macka från lanthandeln i Odensvi.

Borta bra, men hemma bäst? Vi möts vi av en skön grönska och en av mina favoriter. Hundtandsliljan, den ensamma, kommer här vid rönnens fot år efter år.

Och vildtulpanerna sprider sig. Minns inte hur de kom dit.

Lewisian har överlevt vintern i sin kruka. Kanske för att hon haft tillsyn inne i uterummet.

Häggmispeln bjuder på sitt överdåd ett par veckor på våren.

Yes! Växthuset har klarat sig från måndag till torsdag utan tillsyn. Automatbevattningen fungerar och det är snart dags att börja tjuva tomaterna.

Även de små, nyss omplanterade plantorna, har klarat sig tack vare de vattenfyllda trågen. Chili, petunia, krasse.

Den tillfälliga lösningen med krukor i sålådorna var en bra idé. Melon, aubergine, squash, mer chili och tomater. Snart dags för utplacering. Men nätterna är kalla än.

Dags för årets första rabarberkräm ikväll.

Skafferiet och kylen behöver påfyllning. Vi hämtar numera maten från Ica Smedby. En bra service.

Det kan bli en intressant bild om man snubblar till vid fågelsjön.

Fem svarthakedoppingar på samma bild. Det finns några till i Vrinnevi våtmark.

Utsikt från vår skidbacke. Ridlektion i stallet. Om vi zoomar in bildens högerhörn ...

... ser vi vår husbil och trädgård därnere i vad som ser ut som en kåkstad i det ihoptryckta perspektivet.

Vi tar en söndagsutflykt på cykel till syster Marinella och hennes Benke i Åselstad. Kaffe och vin nere vid stranden.  Närhet och social distansering samtidigt. Angenämt. Tack så mycket!