torsdag 14 juli 2022

Närhet




Var har vi parkerat när en segelbåt plötsligt glider förbi framför oss?





Helt rätt! I Söderköping, sommarstaden som är känd för sina köer. Är det inte på E22:an så är det vid Smultronstället, glassrestaurangen som är det måste för alla turister. Eftersom vi inte räknar oss dit (vi bor 15 km bort), ställde vi oss inte i kön.





Vi tittade i stället på kanalbåten Wilhelm Tham, en av de tre stora (Juno och Diana heter de andra).






”Så här långt har du kvar”. De stora båtarna, som mäter dryga 31 meter, får precis plats i slussarna.




Vi går en promenad på stan och tänker leta upp miljöer vi inte sett förut. Rådhuset och dess torg är vi dock bekanta med.





Likaså ”Braskens hus”. Biskop Hans Brask lär ha haft ett tryckeri här redan på 1500-talet. Men det är en sanning med modifikation. Endast grunden är medeltida, resten av huset är 1700-tal. Så är det med det mesta i medeltidsstaden Söderköping. Kyrkorna S:t Laurentii och Drothem är de enda byggnader som står kvar sedan medeltid. Allt annat har ju någon gång brunnit ner.




Men 1700-tal är förstås gott nog. Vi traskar Munkbrogatan fram mot Drothemskvarteren, förbi Braskens.





Stockrosorna dominerar stadsbilden i dessa kvarter.





Broder Everts gränd här i de forna klosterkvarteren leder ned mot Storån.




Här finns en liten oas med utsikt över Klosterkvarn och med konst av Mikael Lundberg, ”Skvala, sorl och larma” (2013). Hela Söderköping är full av konst, gammal och ny (t ex alla målade elskåp, som jag berättat om i tidigare inlägg).




Det finns hur mycket som helst att berätta om Söderköping. Man kan skriva böcker om staden, vilket ju många faktiskt redan har gjort. För tillfälliga besökare rekommenderar jag ett besök på turistbyrån i kulturhuset Stinsen. Där finns en rad fina broschyrer att ta med sig på promenaden.




Vi går till Örtagården på Skönbergagatan för lite inspiration.





Slogs av likheten på anisisop i förgrunden, något överblommad) och lavendel (längre bak). Något att använda sig av i trädgården, kanske?





Den egentliga orsaken till att vi åkt hela 15 km med vår husbil hit till Söderköping är att vi inbjudits till konsert med Markus Krunegård ikväll.





Inbjudan kommer från B:s brorsdotter, den underbara musikern Rebecka  Rolfart (Those Dancing Days, Vulcano, The Hanged Man), som turnerar med Markus. Nu är vi på eftermiddagens ”soundcheck”.




Lyckan är total när B:s systers barnbarn Ebbe får prova bandets trumset. 




Lunch i ett konstgalleri, Hållbart kök, i kanalhamnen. Med syster Marinella och hennes barnbarn Ebbe och Doris.





Tillbaka vid brunnssalongen där konserten startar kl 20.





Markus och Rebecka drar igång.





Ögonkontakt med Markus. Han tänker kanske att ”där är den där farbrorn igen”.





Ebbe följer konserten från ”backstage”. I hålet därborta.






Ett radarpar som känt varandra i många år sedan de hamnade på samma skivbolag.





Många filmar med sina mobiler.





Markus är i högform ikväll. Det märks att han gillar att spela på ”hemmaplan”. 





Det är många Norrköpingsbor i publiken, som fullkomligt älskar Markus. De fortsätter att dansa och sjunga långt efter att bandet lämnat scenen och gått tillbaka till hotellet. Och vi fick glädjen av ett besök i husbilen av Rebecka senare på kvällen. Vilken dag och kväll i Söderköping!





Vi hade knappt 200 meter från husbilen till konserten vid brunnen.
Närhet i flera bemärkelser. Geografiskt och emotionellt.




1 kommentar:

  1. Kan tänka mig att farbror'n blev ung på nytt! Ha dé fortsatt bra!

    SvaraRadera