Fredag. Vi åker till Kumla för att visa våra vänner Lars och Francine blomsterprakten i sjöparken. Lasse tar en bild på konstverket Skönheten av Richard Brixell. Sjöparkens växthus och restaurant i bakgrunden. En fantastisk anläggning med mycket trädgårdsinspiration och konst.
Här finns mycket att se och inspireras av. Och allt har sina namn och platser markerade på tavlor. Detta är en mycket seriös park- och trädgårdsanläggning
Sjöhuset med sin dramatiska figur på taket. Ögonblick i rörelse av Maria Miesenberger. Och förgrunden vad jag tror är Gillenia trifoliata.
Gillenia eller trebladsspira är en vacker buske. Var har jag plats för den i min trädgård? Något att fundera på.
Piplök har jag misslyckats med några gånger, så jag har lagt ner.
Buskpioner är fina.
Men finast av allt är nog den här växten, som växer förvildad i stora mängder i Nya Zeeland.
Agapanthus eller Afrikas blå lilja, ett namn som skvallrar om dess ursprung, Sydafrika.
På en bänk utanför Sjöhusets växthus. Här mår vi bra.
Vi grillar och mår ännu bättre.
Lördag. Morgonpromenad vid Kumlasjön. Gillenia igen, och rhododendron.
Rhododendron på väg att blomma ut, men en variant trivs ännu i skuggan bortom stora strutbräken.
Kumlasjön var fram till 1930-talets början en kommunal soptipp i vad som från början var en dödisgrop från senaste istiden. 1933-35 fick staden nödhjälpspengar och satte arbetare igång med att gräva bort alla sopor, täta sjön och skapa en badsjö. Det går att bada här fortfarande, men de flesta väljer idag friluftsbadet eller det fina badhuset strax intill.
Kumlasjön. Tänk att det varit en soptipp!
Utsikt från lekparken vid Kumlasjön. Det finns de som tycker att höghusen förfular miljön kring sjön och det gamla vattentornet.
Vi är i gungning.
Nästa stopp på vår gemensamma resa. Bergööska huset är Hallsbergs finaste klenod. När grosshandlare Adolf Bergöö lät bygga det var dottern Karin redan gift med Carl Larsson. Adolf själv dog innan huset var inflyttningsklart, så det blev Karins bror Pär som flyttade in med sin familj. Men Karin och Carl var ofta där, vilket satt spår i inredning och väggmålningar. Dessvärre var det stängt vid vårt besök …
… så vi får återkomma hit senare i sommar när Karin står i fokus.
Men vi har redan berättat om det för ett par år sedan. Se länken:
Vi åker vidare och hamnar på Ekuddens camping i Kungsör. Vi har generalrepetition inför midsommar med sill, matjes, färskpotatis och gräddfil.
Vi prickade, av en slump, in sommarens höjdpunkt i Kungsör. Allsångskvällen. Gratis, sponsrad av en lokal bank.
Publiken strömmar till från campingen, staden och omgivningarna. Ingen verkar våga sätta sig längst fram, utom Lasse och Francine.
Publik på Galten. Så heter den del av Mälaren som förenar Kungsör med Arboga och Köping.
Vi får vänta nästan en timme innan kvällens stora attraktion äntrar scenen. Sarah Dawn Finer är väldigt populär, här som i övriga Sverige. Och visst är hon bra.
Vi återvänder hem till vårt hörn av Ekuddens camping. Platån högst upp. Inbäddade i grönt.
Söndag. Jag kör spårvagn genom ljuva livet i industrilandskapet i Norrköping. Men där går ju ingen spårvägslinje …
Jo, i Miniature Kingdom i Kungsör åker tvåans spårvagnar runt Strykjärnet och Bomullsspinneriet.
Här ligger också Sergels torg och Kungsan sida vid sida.
Stockholms stadshus står granne med Globen (eller vad den heter numera).
En scen ur Tårtan utspelar sig på Hornsgatan.
The Who spelar i Folkets park 1966. Det står så på en skylt, men jag ser dem inte. Men jag såg och hörde dem i en skånsk folkpark just det året.
Nostalgi.
Strömsholm, ryttarsportens centrum i Sverige. Och där borta Fridabacken i Norberg, uppkallad efter OS-guldmedaljösen Frida Hansdotter.
Tillbaka hemma efter en vecka på rull.
Vi parkerar nästan inne i honungsrosen Lykkefund, som är i full blom.
Skönt ändå att vara hemma efter en fin vecka med vänner i husbil.
Kumla
Kungsör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar