Skeppsgården

Fin parkeringsficka eller ”skönt med en egen kupé”. Vi har stannat vid en fascinerande ställplats.

Det ser mörkt ut på himlen för oss som hittat till den här ställplatsen vid Skeppsgården. Vi är i landskapet Småland, men i Östergötlands län.

Det är ju så att Valdemarsviks kommun består av de östgötska socknarna Gryt och Ringarum samt de småländska socknarna Tryserum och Östra Ed. De småländska socknarna ligger numera i Östergötlands län. Landskapsgränser består, administrativa och politiska indelningar förändras.

Vi är i Östra Ed. Och Skeppsgården. I Småland och i Östergötland.

Närmare bestämt vid Storkvarn. Här har Sten Bäck, som ser sig som smålänning, sedan några år fixat ställplatser. Många tyskar hittar hit och på bilden visar Sten kvarnen för två tyska turister …

… och en svensk, för jag hänger med in.

Här har funnit en kvarn längre än vi minns. Troligen redan på Bo Jonsson Grips tid och då talar vi om 1300-tal. Den nuvarande kvarnen drevs av Stens far Ture Bäck och stannade något år efter hans död 1962. Men allt står kvar som det var då.

Men halva dammen är bortsprängd av Länsstyrelsen för att skapa en  fåra i Vindån där öring, vimma och andra fiskar kan passera upp mot sjön Vindommen. Ja, det ska finnas vimma i bäcken.

Då kvarnen var i drift kunde skärgårdsbönderna komma nästan ända fram. Det är 80 meter mellan hamnen i ån och kvarnen. Det fanns dessutom en tralla på räls så säden kunde transporteras rakt in i kvarnen.

Kvarnen från ”sjösidan”.

Trulls tycker bäcken och kvarnen ser spännande ut.

Kvarndammen eller vad som är kvar av den sedan fiskpassagen öppnades. Trädet vi står under är en bok planterad av Sten Bäcks mamma Linnea, som för övrigt drev en liten lanthandel medan maken malde mjöl.

Här snurrade kvarnhjulet ända fram till 1963. Jag frågar Sten om kvarnen kan tas i bruk igen. ”Har du några miljoner över åt mig, så skulle den kunna göra det. Allt behöver renoveras”.

Att allt finns kvar och berättar om ett kulturarv är tack vare Stens och hans brors engagemang.

Det här är Sten Bäck. Han kom med ett par böcker om Östra Ed och Åsvikelandet, som jag fick låna och läste på kvällen. På en skolavslutning i Skeppsgården från 1954 var han själv med i en bok, som femteklassare. Året därpå, 1955, skickade hans föräldrar honom till en släkting i Göteborg och han fick gå i realskolan. ”Annars blir du dräng på Vindö, och det är ingen framtid”, sa pappa Ture, som insåg att kvarnen inte skulle finnas länge till. Han hade ju rätt.

Sten blev sjökapten och har sett världen. Men han är hemma igen sedan många år. Vi skulle kunna dra skrönor för varandra hur länge som helst.

Vi ses igen.