Bilen har pajat

Dagen började inte ens bra. Men värre skulle det bli. Ösregn hela natten så jag var rädd att vi inte ens skulle kunna ta oss ifrån campingen. Men det gick och vi hann till 10.30-färjan från Vennesund till Holm. Mörkt grå färgskala...

... och blåsigt. Det klarnade sedan ett tag och vi såg lite fina vyer som vi inte hann fotografera. Det är smala och krokiga vägar. Svårt att stanna där det är fint. Rastplatser är de inte så bra på i Norge. Trots att riksvej 17 är en turistväg finns det inte många stopp, typ caféer, konsthantverkare och annat trevligt. Men de har väl plockat in skyltarna för säsongen, antar vi.

Vi fyllde på med billig diesel i Namsos, 9.99 per liter i stället för 12.24 som den kostar på de flesta håll. Om det var priset som knäckte dieselfiltret vet vi inte. Men läck sprang det i alla fall. Falck Assistance fick rycka ut och bogsera oss till verkstad.

Det krävdes två gubbar. B gillade inte att asfalten blev regnbågsfärgad utanför Almi Köpsenter i Steinkjer, ca åtta mil norr om Trondheim.

Vi fick åka husbil på flak, ner i en tunnel (vi hukade, bilen är 2.72 hög och stod dessutom på ett flak), under och över broar ...

... till Elektro-Diesel (Bosch Car Service), där vi ska få hjälp imorgon. Nu tar vi en Irish och kojar. God natt!

Luckor i det grå

Dagen började så här. Vi såg inte ens foten av bergen. Och hörde att det var solsken i Sverige.

Vi tänkte åka hem. En tunnel var avstängd och vi hamnade på kalfjället i stället ...

Sikten var så där.

Men vi trotsade det grå och gav oss ut mot det blå. Norrmännen är bra på broar. Detta är Helgelandsbrua nära Sandnessjöen.

Vi åkte förbi Sju söstre, men av topparna såg vi inte mycket.

Av en slump stöter vi på ett Petter Dass-museum.

Ni minns väl Bobo Slackes (alias Moltas Eriksson) nidvisa om det jävla rövarband vi kallar norrmän, "... och deras ende store skald, han heter Petter Dass". Här i Norge ringaktar man honom inte, utan hyllar honom med museum och jättesten. 

Vi hamnar på vår första norska färja, bakom en kille som håller på Rosenborg (som ju slog ut IFK Norrköping ur Champions league-kvalet. Jag påpekade det, förstås. Men han tröstade mig med att Rosenborg också åkt ut. Och förresten hejade han mer på Östersund eftersom han var född där. Ränderna går aldrig ur.

Färjan gav tillfälle att inspektera taket på Xoe. Dags för en tvätt när vi kommer hem.

De mörka skyarna kommer och går.

Norskt bomsamarbete. Tre man försöker få upp en bom som borde rest sig automatiskt, bomfalleralla!

Vi ska allra längst ut, till Torghatten.

Vilket vi lyckas med efter ännu en färjetur. Här är vi framme vid den lilla campingen längst ut.

Himlen är nästan oskyldigt blå. Bara nästan.

Långeman, i hörnet, hejar på Hurtigrutten.

Vi ska upp och se solen rakt igenom berget Torghatten.

Det är stenigt och brant ...

... men vi klarar det och hittar hålet rakt igenom berget. 

Jag tar mig igenom berget ...

... medan B väntar på andra sidan. Jag hoppas ni fattade den vitsiga rubriken på inlägget. Det regnade inte hela tiden och det var en stor lucka i gråberget. Hahahahaha ...

Det blev en händelserik dag, trots regnet. Tur att vi inte gav upp.

Gränspassage

På väg mot Norge lämnar vi skogslandet och får stora vyer.

 

Tärnaby är en liten ort som vi inte skull fästa så stort avseende vid ...

... om det inte var för Ingemar Stenmark, Stig Strand, Anja Pärson, Jens Byggmark med flera.

Strax utanför Tärnaby stannade vi en stund vid den här forsen.

Ett kapell vid Strimasund några mil från norska gränsen.

När topparna är snötäckta vet man att det är nära gränsen.

Himlen blev alltmer dramatisk, här något överdriven, och vi fick några regnskurar.

Vi vilade ut på Bjerka camping några mil söder om Mo i Rana.

Mot fjäll

Salusand heter campingen där vi genomlidit en natt nära E4 (störde inte mycket), underhållning av trubadur på puben (störde knappt alls, eftersom vi inte gick dit, men han hördes ibland) och pubbesökare som halv två på natten trodde att vår husbil var deras husvagn (störde). 

Men stranden var fin.

Vi svängde bort från kusten och angjorde så småningom Lappland, där denna gubbe satt och metade utanför Ica Supermarket i Lycksele. Han är dock inte levande, utan en s k installation.

Lycksele har, förutom djurparken, en attraktion: skogsmuseet och turistbyrån. Bägge stängda, så ingen rusning direkt. Men fikapaus. De kunde ju satt ut några bord...

Vi har hittat ett fenomenalt smultronställe, fiskecampen Avasand utanför Storuman. Ingen här, mer än vi. Det nappar väl inte.

Måsen Steven Seagull vaktar servicehuset. Flytta gärna mig står det på skylten, så småfåglarna tror att jag lever, så att de inte vågar bygga bo i köket. 

Mjölkört och härbre. Typ Lappland.

Solen strålar och det är 15 plus. Kalas (detta är Lappland)!

Fiskecamp, men alla båtar ligger vid land. Hur kan säsongen dö redan i augusti?

För oss var det perfekt, inga vägar, järnvägar, trubadurer eller fyllon som inte kan hitta hem. Men vi ska in Norge imorgon och har alldeles för mycket sprit, vin och öl ombord efter att ha turat till Åland. Riskerar 6000 i böter om de kommer på oss. Vi jobbar hårt på att minska lagret, därav lådan i förgrunden.

Långeman var där, förstås. Det var han som kom på att norska tullen har en app där man kan deklarera hur mycket man har med sig och betala tull för det som är för mycket innan man passerar gränsen. Just nu kan jag torska på 105 norska. Hellre det än 6000 i böter.

Värsta stormen i Mannaminne?

Kontrast mot igår. Idag går solen upp över Högbonden därute, ön med Sveriges högst belägna fyr.

Bara Långeman är vaken. 

Det är nästan helt lugnt i viken trots att det är kulingvarning utfärdad och det blåser kraftigt ute på havet. Frånlandsvind är förklaringen.

Barsta camping och sjöbodar.

Fina bodar på rad i soluppgången..

Stora doningar används vid fisket. Hommor eller ryssjor?

Nere på den dyiga stranden står en ensam gluttsnäppa och solar.

Vi går en lång promenad till Rotsidans naturreservat med flata klippor mot ett upprört hav.

Vi lämnar Barsta och besöker grannbyn, det mer välkända fiskeläget Bönhamn.

Här har hösten kommit. Allt är stängt och ...

... den enda människa vi möter är Plåtniklas.

På P-platsen står bara vi.

Den blåser nästan full storm när vi besöker Mannaminne, Anders Åbergs högst annorlunda och personliga museum i Häggvik, där vi möter en bekant hemifrån.

Spårvagnen är en gåva från Norrköpings kommun kan vi stava oss till på denna väderbitna skylt.

En salig blandning vägvisningar till kända personer och platser.

Jordklotet är fullt av byggnader, men Nya Zeeland är ännu inte koloniserat.

Vi vill gärna berätta om Mannaminnes öppettider.

Nedanför Skuleberget finns ett intressant Naturum.

Vi stannade nedanför, även om åtminstone jag, liksom Carl Linneaus, hade lust att gå upp. Men mina knän ville inte.

Vi skulle åkt inåt landet, men lokalradion gick ut med varning från räddningstjänsten. För många träd tvärs över länsvägarna. Dessutom är det obehagligt att köra husbil i häftiga kastbyar. Så vi hittade en camping söder om Nordmaling.

Fin sandstrand, men badsäsongen är över. Eller har den bara tagit paus?