Café och fotboll

Vi börjar dagen, efter frukost, med att cykla in till Hälleviksstrand, närmaste fiskeläge. Litet och inte det mest exploaterade i Bohuslän. En skuta i hamn finns det dock.

Men ingen brygga som i Smögen. Här går Strandvägen bakom sjöbodarna.

Ibland får vi en glimt av båt och hav, som här via ett "cykeldäck".

Puttinutt och stora fiskaregårdar.

Det är bedövande vackert.

Rosor i gränderna.

Stockrosor längs väggarna.

Det är hit vi är på väg, men Mia har inte ens öppnat ännu.

Inbjudan till Bohuslän.

Nu öppnar Mia sin sjöbod. Vi är dagens första gäster och hon berättar frikostigt om hennes och maken Anders projekt.

De flyttade ut och tog över Mias föräldrahem för 14 år sedan, bytte karriärerna i Göteborg mot nya äventyr i havsbandet.

Caféet har växt, även om ytorna är pyttesmå. Vi tar plats närmast vattnet och väntar på våra våfflor.

Bara vi. Det är skönt att komma före rusningen som väl börjar i slutet av veckan.

Det känns mer genuint än bryggorna i Smögen. Här är Mia ensam om att driva café. Det finns en krog och ett litet gatukök borta vid torget, men här vid strandvägen bara vi. 

Mia kommer med en bok där hon fått ett eget kapitel.

Vi läser och äter de goda våfflorna. Tänker på stackarn som på Facebook tyckte att Mias Sjöbod bjöd på dyrt fika i trång lokal. Han kan ju fika för en tia på Biltema om han blir rikare på det.

Utsliten sittplats.

På väg tillbaka, Benita och Zenitha.

Moderna tider på väg in i sjöbodsgyttret.

Hemåt, knappt två kilometer. Vår camping därborta i bergsskrevan ...

... var nära att slukas av stort spa- och hamnprojekt. Som dock avstannade i grannviken. 

Efter svettig cykeltur, vi värmer klipporna vid bastuns badbrygga.

Redan efter ett dygn känner vi oss bofasta.

Vi fokuserar på fotboll (fast B kollar mest på FB och spelar Wordwise). Osannolikt att vi slog Mexico och att tyskarna föll mot Sydkorea. Och inga tyskar att känna medlidande med på campingen (exklusiv för medlemmar i Caravan Club).

Efter svettig fotboll, bastu med panorama.