På berget

Idag ska vi utforska berget bakom oss. Hammeren är inte gigantisk. Men den räcker för oss. Är faktiskt alldeles lagom. Vi tänker cykla, så långt det går.

Vår början är fin. Asfalt ända bort till fyren. Sandvig ligger där som en akvarell bakom oss.

Hammeroddes fyr, en av två på berget, byggdes 1895 som hjälpfyr åt den större fyren uppe på Hammerknuden. Här är det stopp. Cyklar undanbedes på den fortsatta stigen.

En naturlig hamn för väldigt smala båtar.

Vi förstår nu varför cykelåkning inte rekommenderas.

Steniga stränder, särskilt klapperstensfält, lockar fram leklusten hos folk. Men de som vårdar naturen tycker inte att det är lika roligt. På norra Öland, till exempel, ber och bönar de om att vi ska låta klapperstensstränderna vara som de är. Men det hjälper inte. Vi måste möblera om naturen.

Om det vore en riktig forntida trojeborg vore stenstaplarna illdåd. Men den är inte äkta. Lär ha tillkommit på 80-talet på samma sätt som de nutida tornen, av turister som tycker det är kul att leka med stenar.

Vi promenerar vidare under körsbärsträd. En gång i min ungdom (1991) sprang jag runt Hammaren tidiga morgnar. En gång mötte jag en hel blåsorkester av uniformerade barn här. Klockan var omkring sju på morgonen och de var ute och marscherade. 

Salomons kapell byggdes av fiskare när sillen gick till här på 1300-talet och användes i ungefär tre hundra år tills sillen tog andra vägar.

Södra delen av Hammeren är högre än här i norr. Däruppe ser vid fyren. Snart är vi där, men vi tar den lätta vägen.

Om vi fortsätter stigen fram kommer vi till campingen (mindre än en kilometer), men inte till våra cyklar ...

... så vi vänder tillbaka på stigar som annars används mest av fåren som betar här.

Vresrosen har tagit över stränderna. Fina blommor, men oigenomträngliga snår som kväver den ursprungliga floran. Svår kamp att vinna. I bakgrunden stag till en hög mast vid fyren.

Hammerens fyr var i bruk 1872 till 1990. Sedan 2011 lyser den igen om natten, men mest för att det är fint. Sjöfarten bryr dig inte så värst mycket om fyrar längre. Den går på grund digitalt.

 



Ser jag svettig ut? undrar B efter att ha cyklat upp på Hammerknudens topp (82 m ö h). Nej, bara nyduschad.

Utsikt mot våra cyklar 62 trappsteg senare.

I diset ser vi inte hem, men det är bara 37 kilometer till Sandhammaren fyr i Sverige. Jag stod en gång i Hasle och såg att det brann på Store mosse hemmavid (1970), elva mil bort. Men då talar vi ett rökmoln av ofantliga mått.

Hammershus fästning är ett av Bornholms mest besökta turistmål. Lite överraskande att den inte kostar ett öre att besöka. Bara att knalla in.

Det har börjat blåsa rejält häruppe vid borgen. Men det ser ganska lugnt ut på havet i lä.

Det här är Manteltårnet där Leonora Christina och hennes man Corfitz Ulfeldt satt fängslade i 14 månader 1660-61 (se gårdagens inlägg). 

De försökte fly genom att fira sig ner med lakan från tornet. De lyckades också ta sig ur fästningen ner till vattnet. De sökte efter en båt att fly i, men hittade ingen som var obevakad, så de gav sig in till Sandvig. Men där blev de igenkända, greps och fördes tillbaka till tornet (om ni fattar danska kan ni läsa själva, det är faktiskt inte så svårt).

Vi vänder hemåt över borggården förbi ett ståtligt havtornsträd.

Det är här de håvar in kosingen. Café, restaurang och butik. Betydligt mindre avstånd mellan folk än uppe i borgen, så vi går värdshus förbi.

Längs stigen till våra cyklar hittar vi äkta malört att krydda brännvinet med. Vi har redan kryddat med hirkum pirkum (johannesört), så malörten får stå. Vi cyklar hela vägen hem, drygt två kilometer. Det är inte lätt att hålla distans på en ö med de här måtten.