fredag 13 maj 2022

I havsbandet



Torsdag. Här sitter vi i den sköna eftermiddagssolen. Det blåser ordentligt. Vi har precis givit upp försöket att få upp vårt luftförtält. Det blev för jobbigt. Och onödigt.





Men Sigrid har fått en egen hage för att slippa vara bunden. Hon är mest förvånad. Vänjer sig. Kanske. Ganska snart ville hon in i husbilen igen.




Vi tar en promenad och njuter av havsbandet.






Vi har seglat kors och tvärs därute under tre årtionden. Saknar det när det ser så här fint ut. Men en gång var det för JÄVLIGT. Återkommer till det.






Det fanns bunkrar här och kustartilleri under ”kalla kriget” ända in på 2000-talet. Nu när ett hett krig pågår i öst kanske det snart är dags att befästa Ekön igen.






Men vad bryr sig styvmorsviolerna om det? De är väldigt färgstarka här några meter från havet.





Fredag. Lite ”havsutsikt” även från servicehuset.






Vi går på skogspromenad/orientering. ”Kopparormen” är ingen orm, utan en benlös ödla. Den här inte ens det längre. Död, snart uppäten av myror.




Vi är på väg ut på Slångudden och får balansera fram på stenmurar av alltför odokumenterat slag. Någon sorts befästning, men det finns inte mycket skrivet om den.






Östgötaleden går fram här. Vilket knappast märks. Återkommer till det också …




Det var här det blev för jävligt. Vi hade ankrat bakom ön ni ser längst bort efter att ha bunkrat vid Fyrudden. Det var sommaren 1986, vår första seglingssommar. Varför stannade vi inte i hamn?
Det var ju kulingvarning.




I loggboken låter det inte så dramatiskt. Vi hade väl tur, för det var en väldig storm som orsakade flera dödsfall därute. Jag har hört många dramatiska berättelser om den natten och har tänkt att det var tur att vi inte var ute då. Först långt senare kom jag underfund med att vi faktiskt var där.






Inte ett enda segel idag utanför Fyrudden …





Inte heller söderut mot Flisdjupet.






Inte en mast därinne. Ändå är det ju perfekt seglingsväder.






Vi går vidare efter en fikastund ute på udden. Här speglar vi i jättegrytan, som väl givit namn åt …





Kättiltäppans rastplats vid Östgötaleden. Här finns grillplats, vindskydd och dass. Och en brant trappa vidare söderut.






En sorgmantel vilar på den solvarma stenen.





Östgötaleden går här, som sagt, men är sorgligt dåligt märkt. Detta är en av yttersta få synliga ledmarkeringar. Det behövs bättre skyltning eftersom stigen ofta är svår att hitta över hällarna.





Tillbaka på campingen blommar häggmispeln …






… och de första orkidéerna har slagit ut, Adam och Eva.





Mandelblom. Vi såg också blå viol och gullviva, men ännu inte kattfot.






Stilla kväll efter en blåsig dag.





Häradskär skymtar vid horisonten.





Vi zoomar.





Många båtar i sjön redan i campingens hamn.





Kajakerna väntar på strand. 






Lördag. Vi tar en cykeltur till Fyruddens hamn där lugnet råder.





Numera finns både restaurang, pizzeria och bodega här. Åtminstone pizzerian har öppet i helgerna.







En mast! Och en gästande motorbåt. Turbåten till Harstena har inte börjat gå än.






Tar mig en cykeltur också till Gryts handelsträdgård, som växer sig större för varje vår.




Här finns mycket vackert. Men en annan gång. Jag har bara en pakethållare att lasta på, så jag motstår frestelserna.





Söndag. Hemfärd. Men också ”Östergötland spirar” med en lång rad aktiviteter runt om i landskapet. Vi besöker Holmtebo hästgård och gårdsbutik några kilometer väster om Valdemarsvik. Köper lite godsaker och njuter av en glass i solskenet.





Det är bara vi och hästarna. Nästan.






Bedövande vackert med ekhagen och Connemaraponnyerna.




Det är Lissa (Elisabeth Ljungstorp) som föder upp hästarna och sköter gårdsbutiken. Alltid öppet, påpekar hon. Och vi kommer säkert tillbaka.






En dryg kilometer från E22. Lätt att hitta. Tack för den här gången. Nu måste vi hem till Vårruset.






Måndag. Vi bygger ett café för tvåtusen fikasugna tjejer som ska springa fem kilometer, Åbackarna runt med start och mål på Himmelstalundsfältet. Benita och Liz tar fikapaus …




… liksom ett gäng tjalveiter som börjat bygga arenan i tidig morgonstund. Och som inte lär vara hemma förrän sent ikväll.





”Markan” står redo. Jag är korvgubbe. Kom och köp annars lär jag äta upp allihop själv. Jag älskar Bullens pilsnerkorv.





Nu strömmar tjejerna till. Det blir en härlig vårkväll …





… med samling runt picknickkorgarna efter genomförda lopp. Det blev ett väldigt lyckat arrangemang. Vi, som jobbat i fjorton timmar nonstop, kan cykla hem nöjda.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar