Vid Tåkern

Sveriges, och norra Europas, främsta fågelsjö. Hornborga är bra, men där är ju mest tranor och sångsvanar. För oss som också gillar mindre fåglar och mångfald är Tåkern nummer ett. Dessutom ligger sjön i vår egen region.

Utställningen i Naturum består bland annat av hundratals träsnidade fåglar. Det framgår inte att det är min kompis Vesa Jussila från Åby, Norrköping, som gjort dem alla. Mer credit till Vesa! Se så fint han fått fram färger på den flygande snatteranden!

Från fågeltornet ser vi mest skrattmåsar. Men det är tusentals fåglar i sjön.

På parkeringen för husbilar är vi ett tiotal inför kommande natt, men det är gott om plats. Service: bara toalett vid parkeringen och vid Naturum. Soprum. Ingen el. Men det är ok. Det är ju gratis.

Även från parkeringen finns mycket att upptäcka. Vi hör rördrom dag och natt i vassarna ett par hundra meter härifrån. Vi ser grågäss beta på ängarna. Vi ser buskskvätta och hör trädgårdssångare, svarthätta, bofink, lövsångare, steglits och gärdsmyg utan att lämna solstolen.

Tåkerns Naturrum stod klart 2012, ritat av den kände arkitekten Gert Wingårdhs byrå. En fantastisk utveckling sedan några skolungdomar från Mjölby och deras lärare fixade första fågeltornet här för mer än 50 år sedan. Några av ungdomarna är fortfarande aktiva här.

Naturum och fågeltorn täcks av vass från sjön.

Kvällspromenad förbi tornet.

I bakgrunden ses den långa ramp som gör tornet tillgängligt även för rullstolsbundna och folk som inte gillar trappor. Ulf Lundqvist måste vara mannen bakom den tänkvärda tavlan.

B har hittat en flatbottnad eka, typisk för Tåkern (glider lätt fram i vassarna).

Den spångade vandringsleden på drygt fyra kilometer slingrar sig över strandängarna bort mot Svanshals kyrka (bra namn på en helgedom vid svanarnas sjö).

Vid parkeringsplatsen finns en rolig lekpark för barn. Och prinsessan Estelles naturstig.

 



Dags att ta kväll och ladda för en tidig morgon.

Men det är bara en person av de ca 20 som sover i husbilar här som är uppe före tuppen. Därborta skymtar vi Hovs kyrka vid sjöns östra strand. Länge dominerade kyrktornet horisonten, men inte nu längre.

Solen är inte uppe än, men har ändå träffat den nedgående fullmånen.

Ursäkta, jag skrämde tydligen en flock sovande brunänder.

En ensam brushane bråkar med tärnorna på deras holme. Den svarta klumpen är en sothöna.

Det är inte solen. Inte än. Bara dess reflexion i molnen.

Nu är hon uppe. Dubbelt med spegelbilden i Naturums fönster.

Med lite bildtrixande blir det både varmt och kallt samtidigt. Men det är inte frost. Det var fyra grader plus när jag gick ut. I sandaler. Jag hittade inga rariteter, men såg och hörde väldigt många fåglar. Favoriten var ändå svarthättan som sjöng nära vår bil, utan att tröttna. Nu går jag och lägger mig. Herregud, klockan är ju snart sex!