På Hanö

Kö till elvabåten till Hanö.  Nu kommer den.

På väg ut passerar vi husbilarna. Vi har lyckats byta till sjötomt på förmiddagen (vår bil i mitten, med cyklar framför).

Havet är som hav ska vara, glittrande med segel.

Vi styr in i hamnen på Hanö. Får vi plats?

Självklart. Här är liv och rörelse, men ingen trängsel.

Hamnparkeringen är full av öbornas fordon. Tänk så underbart med en by utan bilar. Säger husbilsåkaren …

Vi går huvudgatan upp mot öns fyr.

Blomsterprakten i några av trädgårdarna är fantastisk.

De små sidogatorna kantas av moderna tiders attiraljer, som elskåp och luftledningar. Vad tyckte Evy Dahl om det? Det är ju hennes gata. Vem hon var? En sökning ger oss en kvinna från Söderåkra vid Kalmar, född 1895, död 1968. Hon gifte sig med en man, Julius, från Hanö, födde fem barn. Inga av dem i livet. Antar att ättlingar finns här på Hanö. Det tycks finnas åtta bofasta här. Säkert ett hundratal sommarboende.

Efter några hundra meter lämnar vi byn och går genom naturreservatet (med fotbollsplan). Vi ser inga får, men de gömmer sig i snårskogen för det är gott om ”visitkort” på marken. Några rådjur rusar förbi. Annars är det helt stilla sånär som på lite fågelsång. Naturvårdsverket köpte Hanö 2016 och inrättade strax därefter naturreservatet.

Stenarna skvallrar om att havet en gång nådde ända upp hit. Baltiska issjön, skulle jag tippa. Ni känner väl till Östersjöns olika stadier efter istiden? BYAL är mitt minnesord för Baltiska issjön, Yoldiahavet, Ancylussjön och Littorinahavet. Ömsom hav och insjö, beroende på istid och landhöjning.

Fyrmästaren Carl Ambrosius Hörlin, ”Brosse” kallad, planterade denna oxel 1916 till minne av sin dotter Svea. En gång var trädet ett landmärke. Nu växer det mycket skog runtomkring. Men förr var öarna oftast helt kala, träden gick åt till hus, redskap och ved.

Vi har nått toppen efter 800 meters uppförsbacke. Vi är ungefär 60 meter över havsytan.

Hanö fyr (byggd 1906), här något stiliserad, är faktiskt Östersjöns ljusstarkaste. Ska synas 23,5 nautiska mil, alltså drygt fyra landmil.

Många besökare tycks nöja sig med promenaden upp hit. Och visst är det en fin picknickplats.

Men lite mer av ön vill vi ju se. Så vi ger oss av mot Engelska kyrkogården och Bönsäcken.

Har vi gått vilse?

Nej. Det går inte att gå vilse på Hanö. Här är Engelska kyrkogården. Delar av engelska flottan låg här under Napoleonkrigen 1810-12. Ett okänt antal engelska soldater dukade under av sjukdomar under denna tid och fick sin sista vila här.

Här vilar också Karna Mattsdotter med sina två barn. Koleran tog deras liv 1934.

En sketen skylt berättar om Bönsäcken, den udde av små runda stenar som är Hanös nordliga spets.

Varför den kallas Bönsäcken är det ingen som riktigt vet. Om det är böner till Gud eller den bönlika formen som givit udden dess namn. 

Här kan man bada, stod det i någon broschyr. Ingen gjorde det. Utom jag.

Vi tog tunnelbanan tillbaka till hamnen.

En mindre hamn strax norr om den stora. Trots att vinden och sjön ligger på är det väldigt lugnt härinne.

Där kommer ju vår båt. Men besättningen på två man ska käka lunch så vi får vänta en timme på avfärd. Vad göra under tiden?

Återställa vätskebalansen efter ansträngande promenad är ju en god idé. Om jag kisar beror det på att solen är stark från alla håll och jag glömde solisarna.

Tillbaka i Nogersund. Innan vi åkte ut till ön bytte vid till en mer strandnära plats. Vi flyttade tio meter och fick strandtomt.

Vi gläds åt ett femtiotal ejdrar, många ungfåglar i hamnbassängerna.

Till kvällsvard blir det rökt lax från Hällevik och en Leth Riesling Veltliner från Österrike. Vi har semester!

Det blir tid för en liten kvällspromenad också.

Hanöfärjan är på väg in efter dagens sista tur.

Solen går ner bakom Sjöbloms dass …

… och Sigrid undrar om det inte är läggdags för oss också snart.

Det tar 25 minuter att åka till Hanö och priset är rimliga 140 ToR.

God natt.